Hon är en han

Det var kanske ingen jättebubbla som brast, men i senaste numret av Ord & Bild (1–2/2009) avslöjas vem poeten Anna-Maria Ytterbom egentligen är. Hon är en man. Jag återkommer till henne. Men trots att värdet av en falsk identitet devalverats betänkligt på senare år fortsätter pseudonymernas halvvärld att fascinera författare och förläggare.

Arkeologin är en detektivisk vetenskap. Utgrävningar liknar brottsplatsundersökningar. Så det är inte så konstigt att en pensionerad arkeologiprofessor försökt knäcka en av de hårdaste pseudonymerna i modern svensk litteratur. Bo Gräslund hävdar i sin nya bok En mästare förklädd att Sven Delblanc skrev Bo Baldersons deckare.

Vi har svårt att fördra konst utan avsändare, särskilt i de personliga varumärkenas tid. Var den franska 1500-talspoeten Louise Labé egentligen ett manligt författarkollektivs dröm om att skapa en samtida Sapfo? Vem var Skogekär Bergbo i svenskt 1600-tal? Sånt kan forskare och amatörer ägna år åt utan att skämmas. Lite mindre hedervärt är det nog att fråga sig vem som skrev Shakespeares dramer. Där måste man först uppfinna problemet som ska lösas. Enklast är trots allt att tänka sig den där skådespelaren utan biografi som upphovsman även om vi då snuvas på det personliga.

För längesen avslöjade jag själv ett par pseudonymer. Det var kul. Göran Tunström skrev Hallonfallet (1967), en deckare av Paul Badura Mörk – svårslagen fantasi i det namnet! Bengt Söderbergh, mycket fin prosaist, skrev också deckare under pseudonymen Joakim Bergman. En tredje har jag hållit på tills nu: Sven Fagerberg kallade sig Francies Berglind på titelbladet till Flickan inuti (1970), också det en deckare. Bara man läser några rader känner man igen stilen, men inte många läste.

Just deckargenren tycks vara särskilt lämpad för pseudonymer också utanför de regelrätta författarverkstäderna. När genren hade låg status gav man ut deckare under antaget namn och slapp sedan förhoppningsvis bli igenkänd med sedelbunten i handen. Där kanske vi kan placera Tunströms försök på 60-talet, men Hallonfallet har dock en lycklig frihet i språk och form som gör att den inte behöver skämmas i det ”riktiga” författarskapet. I dag, när genrernas tyranni är brutet, kan den ”riktige” författaren Jan Arnald ha nytta av sitt alias Arne Dahl i sin mer höglitterära framtoning.

Victoria Benedictsson valde ett manligt alias – Ernst Ahlgren. Marknaden föredrog män på hennes tid precis som dagens förlagsvärld föredrar kvinnliga författare (eftersom läsarna mest är kvinnor). Att män skriver i kvinnonamn – som i fallen Louise Labé och Francies Berglind – är ovanligare och har nog andra skäl. Sven Fagerberg, med sitt intresse för djuppsykologi, ville kanske komma åt något slags kvinnlig sensibilitet när han valde pseudonym.

På 70-talet gav Margareta Malm ut tre diktsamlingar. Mer blev det inte. I en bok av Bertil Pettersson dök det sedan upp en dikt som hette Margareta Malm in memoriam. Det var han som skrivit henne. Detta är ett av de mera genomförda könsbytena i svensk poesi.

Sådär fyrtio år senare är pseudonymen var mans och kvinnas egendom. Kontaktannonsen med signaturer i tidningen var bara ett förstadium. I dag lever nästan alla med ett par tre nicknames och några olika mejladresser på nätet. Profilerna på alla dessa communities består mest av ett hopplock av stereotyper. Man kryssar i sitt utseende och sina intressen från en lista. Man bygger upp sin persona som ett korsstygnsbroderi. Vem skulle idas lösa alla dessa ”nicks” små gåtor?

Pseudonymen har devalverats till småmynt. Men den tycks ändå vara gångbar i förlagsvärlden. Man kan bara förundrat betrakta hur Bonniers lanserar sommarens hemlige deckardebutant Lars Kepler. Han (eller är det hans bok?) är redan såld till ett förbluffande antal länder.

All denna name-dropping har sin triviala rot i att jag är lite sur på min nätkompis Leif Holmstrand, poet och konstnär i Malmö. Den som sett hans repinvirade barnvagnar upphängda i nåt tak glömmer dem inte. Han har gett ut tre uppseendeväckande diktsamlingar på Bonniers. Men sedan ett par böcker driver han också ett pseudonymprojekt på förlaget Modernista i sann queer-anda under namnet Anna-Maria Ytterbom.

Jag trodde det skulle bli en trilogi och sedan ett pampigt avslöjande med åtföljande roliga diskussioner – en litterär installation i Margareta Malms anda. Men nu går grabben ut och berättar alltihop i Ord & Bild!

Han river sönder sitt fiktiva personliga varumärke i förtid. Men det kanske var just det som var installationen denna gång.