Nätet – den nya klassfällan

Kommer ni ihåg bloggdöden? Det var den stora pseudodebatten under sommaren 2004, när bloggar – påstods det – skulle försvinna för gott.

Med samma förakt för nätets nymodigheter tillbringade många kulturskribenter 2009 med att förklara hur hopplöst onödigt sociala medier och Twitter är.

Men efter den självutnämnda Twitter-revolutionen i Moldavien i april och den enorma oppositionsrörelsen i Iran, där sociala medier och Twitter hade ett tydligt inflytande, kan vi kanske komma överens om att även de nya, teknologiska uppfinningar som först verkar triviala kan förvandlas till kraftfulla, demokratiska verktyg.

Det råder knappast något tvivel om att internet kommer att förändra våra liv, vår demokrati och vår journalistik på sätt vi ännu inte ens kan föreställa oss.

Det här ställer oss förstås inför nya utmaningar, som gör vissa optimistiska och andra oroliga.

Bland pessimisterna finns bland annat Andres Lokko, som här i Aftonbladet (28 juni) skrev att det var internet, lite sådär i allmänhet, som är ansvarigt för den växande högerextrema nationalismen. Det hade kanske varit mer övertygande om Lokko faktiskt hade listat något fakta eller undersökning som stödde denna tes (om texten publicerats på en seriös blogg hade läsarna exempelvis krävt länkar som bekräftade detta påstådda samband).

Bland optimisterna finns journalisten Kjell Häglund, som länge har fört ett ihärdigt försvar av nätets informationsklimat, mot kulturetablissemangets mer reaktionära teknofober.

I Dagens Nyheter skriver Häglund (22 juni) en upprörd text om den amerikanska vicepresidenten Joe Bidens ihärdiga försök att motverka fildelning och upprätthålla copyrightlagarna för filmindustrin, vilket enligt Häglund gör Biden till en ”farligare vicepresident än Dick Cheney”.

Bidens fildelningspolitik är onekligen problematisk, men är det verkligen värre att gulla med Hollywood än att godkänna tortyr och invadera ett land på falska premisser, vilket hittills resulterat i 4 000 döda amerikaner och ett par hundra tusen döda irakier?

Visst är det viktigt med integritet, men det förutsätter att man har en puls.

I New York den här veckan besökte jag den årliga upplagan av Personal Democracy Forum, den bästa konferensen i USA för diskussioner om sambanden mellan demokrati och teknologi. Där var den huvudsakliga angelägenheten inte medborgarnas integritet, utan tillgängligheten till internet överhuvudtaget.

I kontrast till Joe Bidens integritetspolitik bör det påpekas att han även råkar vara USA:s starkaste förkämpe för att sprida internet till glesbygd och fattigare områden (en fjärdedel av amerikanska hushåll har inte tillgång till internet i dag).

Precis som i stort sett hela teknologisfären i USA präglades Personal Democracy Forum av en generell optimism, i synnerhet när det gäller nätets demokratiska potential. Joe Trippi, som skapade presidentkandidaten Howard Deans banbrytande nätkampanj 2004 (ett slags grundplåt för Obamas kampanj fyra år senare) rundade av konferensen med att säga något välbekant men fortfarande relevant:

– Tv-mediet gjorde det amerikanska folket passiva. Internet gör dem aktiva.

Det samband mellan internetanvändande och demokratiskt engagemang som blev tydligt i USA-valet förra året verkar nu även finnas i Europa. I USA var valdeltagandet betydligt högre i exempelvis norra Virginia (östkustens Silicon Valley) än i näraliggande, lantliga West Virginia.

I Sverige kunde man se liknande kontraster i exempelvis två stockholmsförorter: it-knutpunkten Kista hade högt valdeltagande, näraliggande Rinkeby betydligt lägre (gissa vilket uppstickarparti som tjänade på det?).

Framtidsforskaren Jamais Cascio på Institute for the Future säger att våra färdigheter att inhämta information och kunskap på nätet kommer att innebära att klassklyftorna ökar enormt under de kommande 50 åren.

Den svenska vänsterns misstänksamhet mot nätets nya teknologiska verktyg riskerar att bli kontraproduktivt. Om de som har det sämst ställt får för sig att de kan leva utan nätet kommer de bara halka ännu längre efter de nätkunniga på 2000-talet.

Ett av de mest omdiskuterade föredragen på Personal Democracy Forum hölls av Danah Boyd, som utvecklar sociala medier för Microsoft.

Hon berättade om nätets problematiska förmåga att imitera, snarare än riva ner, befintliga samhällshierarkier och illustrerade med den välbekanta klassklyftan som finns mellan MySpace- och Facebook-användare.

Hon frågade alla i rummet – mestadels välbärgade, välutbildade vita män – om någon använder MySpace. Inga händer sträcktes upp. Och vilka är med på Facebook? I stort sett samtliga 800 händer sträcktes upp.

För att citera science fiction-författaren William Gibson: Framtiden är redan här, den är bara lite ojämnt fördelad.