Sverigefinnarnas tysta närvaro

Finland är grannlandet långt borta.

Något odefinierbart i periferin som handlar om avlägsna krig och invandring. Att Finland och finnarna är en del av Sverige är omärkligt. Visserligen har sverigefinnarna – inte att förväxla med finlandssvenskar som är en svensk minoritet i Finland – egna medier, skolor, församlingar och ett rikt organisationsliv, men det utspelar sig i reservat. Grindvakter vakar över svenska revir. Sverigefinnarnas själva existens gör anspråk på utrymme och erkännande, men de gånger de tar sig förbi gränsvakterna sopas avtrycken igen.

När mina föräldrar berättar om hur det var när de kom till Sverige i början av 1970-talet, så stannar de till vid berättelsen om besynnerliga finska arbetskamrater på Alfa Lavals fabrik i Södertälje. Gruppsammanhållningen hos finnarna var stark och de var många. På den tiden var det vanligt att arbetarna bodde i baracker. Om gränsen var tydlig mellan invandrare och svenskar, så var den ännu tydligare mellan finnar och andra invandrargrupper. På helgerna kunde slagsmål bryta ut vid barackerna när reviren inte upprätthölls. Spänningar som med åren löstes upp, vid sjuttiotalets slut kunde exempelvis vår palestinska familj åka på stugsemester med ett finskt par.

Det går inte riktigt att jämföra marginaliseringen av sverigefinnar med den rasism som riktas mot människor med muslimsk eller afrikansk bakgrund. Men även om finnar och svenskar ser likadana ut så finns det en diskriminerande rangordning som styr förhållandet. En maktrelation som går tillbaka på en historisk knut. En oförlöst spänning som kryper fram på småtimmarna eller fikarasterna när någon sverigefinne berättar om fattigdomen, krigen och sveken. 

Betydelsen av finnarnas invandring finns dold bakom Sveriges välstånd, fabrikernas portar och i bokföringen över arbetsskador. Efter andra världskriget gick svensk industri på högvarv men arbetskraften räckte inte till – 200 000 arbetare saknades. Blickarna vändes mot ett krigshärjat Finland där arbetslösheten var hög och levnadsstandarden låg. Visumtvånget slopades för finnar och ersattes av en nordisk passunion. Mellan 1950 och 1980 dominerade finnarna arbetsinvandringen. 500 000 kom till Sverige under denna period, hälften bosatte sig här permanent. Bara mellan 1968 och 1970 inställde sig 100 000 finnar vid de tunga svenska industriernas löpande-band-verkstäder.

Det är svårt att förstå att det i dag lever en halv miljon sverigefinnar här. Det är ännu obegripligare att det finska språket talats 800 år i Sverige.

Den finska prägeln på Sverige är nästintill omärkbar.

Varför denna tystnad? Varför finns det så få sverigefinnar i offentligheten? Hur många svenskar kan nämna tre finska filmer eller namnet på tre finska författare eller musiker? Varför får vi aldrig höra finsk musik sjungas på finska i ett svenskt radioprogram? Jag tänker (utan att exotisera) på den romska schlagerdrottningen Jasmine och den eleganta finska tangon. För mig är osynliggörandet en gåta. 

Sommaren 2009 bär ändå på goda tecken i tiden. I år är det exakt 200 år sedan Finland separerades från Sverige. Finland är temat på Stockholms årliga kulturfestival som  går av stapeln i augusti med sång, dans och musik. Susanna Alakoskis prisade roman Svinalängorna har blivit teater och spelas just nu landet runt i Riksteaterns regi. 

I juni klubbade riksdagen igenom en ny minoritetslagstiftning som börjar gälla den 1 januari 2010. Sverigefinnarnas rättigheter och status som en av sveriges fem nationella minoriteter (de andra är judar, romer, samer och tornedalingar) ska utvidgas. Det betyder att sverigefinnarnas språk och kultur ska främjas. Dessutom ska finskan kunna användas i kontakter med myndigheter i 18 kommuner i Mälardalsområdet, en möjlighet som idag är begränsad till fem kommuner i Norrbotten. Den nya lagen innebär även rätten till äldreomsorg och förskola helt eller delvis på finska. Milstolpar – även om uppgörelsen med det ständigt närvarande förflutna återstår.

I en bemärkelse är majoritetssamhällets relation till sverigefinnarna en temperaturmätare på förhållandet mellan ”invandrare” och vita svenskar. Så länge sverigefinnarnas närvaro förpassas till avskildheten, så kommer andra invandrargrupper troligen inte heller uppnå etnisk jämlikhet. Det betyder inte att jämlikheten står och faller med sverigefinnarna.

Men om majoritetssamhällets 800-åriga förhållande till sverigefinnarna även fortsättningsvis kommer att präglas av distans, så säger det något om vad andra invandrade minoriteter har att vänta sig.