Bonniers tallar ogenerat på kritikens integritet

Jag hörde talas om pseudonymen Lars Kepler första gången i våras. En förläggare och vän, just hemkommen från bokmässan i London, berättade hur Bonniers med en raffinerad kampanj fått Europas förläggare att slåss om rättigheterna till ett manus som de inledningsvis bara fått läsa två kapitel av. Budgivningen triggades mer av masspsykologi än kvalitetsbedömning och hade gett min vän känslan av att någon tallat på hans integritet. Visst hade han gärna vunnit kontraktet, men så fantastisk var ändå inte boken.

Nu har jag själv läst Hypnotisören och tja, den är ganska spännande men knappast originell, skriven på en driven prosa som då och då ges extra syre av vackra metaforer – ”Ljuset ligger som en repig skiva av glas över Simone” – och helt kravlös; varken karaktärer eller intrig påtvingar nåt grubbel.

I början av sommaren frågade Bonniers om vi ville intervjua Lars Kepler via mejl. Vi tackade givetvis nej med den obehagliga insikten att ett förlag så ogenerat försökte talla också på kritikens integritet. Den produktplacering som tidigare krävde ett ljusskyggt, privat nätverk är i dag en gemensam läsarjakt som sätter alla regelverk ur spel. Vinnare är förlag och mediehus – som ofta sorterar under samma ägare. Förlorare är kultur­journalistiken, som prisgiven åt ägarens krav att skriva om ”snackisar” försöker värka fram något intellektuellt kring böcker som vägrar bjuda till. Störst förlorare i denna upplagedans är givetvis den litteratur som ingen tror går att sälja från stapelpallar.

Hypnotisören har alla chanser att sortera in bland all time high-titlarna, men det beror i så fall inte på boken i sig, utan på marknadsföringen och att det kanske bara är den titeln och Anna Gavalda som finns att tillgå i bokhandeln. Häromdagen försökte en annan vän köpa Sjöwall/Wahlöö i Akademibokhandeln i en mellanstor stad. Det gick inte, eftersom just den affären var förbjuden av Akademibokhandeln centralt att saluföra ”tyngre litteratur”.

Akademibokhandeln har nämligen delat in sina boklådor i kategorierna A, B, C och D, där A-butiker bara får sälja smal litteratur och D-butiker får sälja allt. Den här butiken var en B-butik med order att ta in stora partier deckare och annan lättsåld men inte avancerad litteratur – dit alltså till och med Sjöwall/Wahlöö räknades – ens om den efterfrågas. Butiken ska vara specialiserad på multimedia men får inte upplåta kvadratmeterplats åt ”tyngre” grejer, såsom Ingmar Bergman, trots att försäljningspotentialen är stor.

Butikschefen i den mellanstora bokhandeln i den mellanstora staden sa, när jag pratade med honom, att han känner sig ”helt bakbunden”. Och att Hypnotisören ångade i butiken från en väl synlig plats.