En djungelsaga

Arne Sucksdorff är den absolut mest envisa människa jag någonsin stött på - och det vill inte säga lite. Envishet måste vara en del av ens yrkesutrustning. Påfrestande för omgivningen och i privatlivet, men nödvändigt i studion. Arne Sucksdorffs envishet är både av legendarisk natur och i högsta grad beundransvärd. Det är nämligen den som har lett till de märkliga resultaten.

Det finns en historia från inspelningen av just En djungelsaga. Om den är sann eller inte, vet jag inte. Arne hade hur som helst gett sig fan på att han skulle filma en människoätande tiger på natten. Tigern hade varit och käkat upp någon stackars kärring i byn där man höll till. Filmarna la ut en åtel och sedan klättrade de upp och byggde ställningar i ett träd. När tigern började käka på åteln skulle lampor tändas och man skulle filma. Arne satt där natt efter natt efter natt och så plötsligt kom tigern. På med lampor och kamera!

Då började Arne Sucksdorff nysa och han nös så fruktansvärt att tigern omedelbart försvann. Så fick de resa hem, de hade varit på plats alltför länge och budgeten var överskriden med Sucksdorffs normala två tredjedelar. Väl hemma testade han sig på Karolinska sjukhuset och det visade sig att han var allergisk mot tigerhår. Då beordrade han fram vaccin och reste så tillbaka till Indien och satte sig att vänta på tigern. Och han fick sina bilder.

Det kanske inte är en helt sann historia men den är bra därför att den handlar om det som var det centrala. Nämligen att han aldrig gav sig. På gott och ont har Arne Sucksdorff aldrig givit avkall på sin vision. Jag har gjort en kort anteckning: ”Genialitetens envishet och envishetens genialitet.”