Kulturens dödgrävare

Intresset för andra världskriget håller i sig – bara i höst kommer Norstedts ut med ett dussintal böcker i ämnet. I den nya historieskrivning som möter oss på bioduken, i coffee table-böcker, glättiga tidskrifter och mastiga biografier är Weimarrepubliken antingen bortglömd eller orättvist reducerad till Tredje rikets prelud-ium – trots att det ständigt inpräntas att vi måste lära av historien. Välkommet därför att Eric D Weitz, historieprofessor vid University of Minnesota, med Weimartyskland – Löfte och tragedi frilägger perioden i dess egen rätt, och det med en totalhistorisk ambition: politik, sociala förhållanden, intellektuella strömningar och kulturella uttryck hänger samman och kan inte förstås om de, som så brukligt är, studeras var och en för sig.

Republiken uppkom genom revolutionen 1918 och slutade med fascismens triumf 1933. Under de femton åren skiftade regeringsmakten mellan olika konstellationer av socialdemokrater, liberaler och konservativa, men det utmärkande var att alla politiska beslut föregicks av massmobilisering – folk röstade, demonstrerade och strejkade.

Den första, riktigt röda, fasen inleddes med ett omfattande välfärdsprogram som kraftigt förbättrade livsvillkoren, såsom åtta timmars arbetsdag och arbetslöshetsförsäkring. Högerns reaktion lät inte vänta på sig. Gynnad, först av de krigsskadestånd som Versaillefreden föreskrev och senare av börskraschen på Wall Street, pressade högerkrafterna

reformerna tillbaka: Statens och kommunernas budgetunderskott skulle betalas genom försämrad socialförsäkring, efter en propagandaoffensiv om att systemet ”uppmuntrade de improduktiva och lata i stället för de hårt arbetande”. När arbet-arna fick lönesänkningar och försämrad arbetsrätt, fick de besuttna skattelättnader och tryggad egendomsrätt. Allt det här var nedskärningar som socialdemokratin accepterade, i tron att en företag-arvänlig marknadsekonomi var det enda sättet att få Tyskland på fötter igen. Politiken var – då som nu – dömd att misslyckas, och av etablissemangets rädsla för en radikalisering åt vänster, fick Hitler makten till skänks.

En av de ”sanningar” som på senare år fått spridning, är att republikens undergång i lika måtto ska skyllas på nazister och kommunister. Kommunisterna konfronterade ständigt republiken och hade i likhet med högerextremisterna ett militant formspråk, exempelvis med enhetliga skjortor och stridsmetaforer. Vissa tillgrep även olagliga våldsmetoder. (Domarkåren dömde dock hellre våldsverkare till vänster än till höger, Hitler undgick exempelvis straff.) Men, och på den punkten är Weitz glasklar, det var högern som utgjorde det verkliga hotet mot republiken. Det var högern som hade resurserna som till sist fick republik-en ”att tippa över kanten” och störta Tyskland ner i avgrunden.

Socialdemokratins historiska misstag var att man 1918 höll revolutionen tillbaka och inte gjorde upp med sin arvfiende. Näringslivet, statsförvaltningen, adeln, krigsmakten, universiteten och kyrkorna satt i orubbat bo och kunde utifrån dessa plattformar kämpa för en antidemokratisk, arbetarfientlig och antisemitisk vridning av republiken. Utan denna traditionella borg-arklass hade nazismen aldrig kommit till makten. Hitler talade deras språk, skriver Weitz, bara så mycket råare – han var ingen ”högerideologisk nydanare”: ”Hans betydelse låg på det organisatoriska och agitatoriska planet.”

Med sina ekonomiska kriser och politiska motsättningar är Weimarrepubliken ett varnande exempel, men den gav också ett bestående inflytande. Revolutionen frigjorde en massaexperimentlusta hos konstnärer, filmare, arkitekter och författare som försökte ta reda på vad moderniteten innebar. Weitz fördjupar sig i Brechts och Weills nya teater, i Mendelsohns välvda funkisfasader och i Hannah Höchs utmanande fotomontage. De flesta konstnärer identifierade sig med vänstern, men där fanns också utsökta exempel på raka motsatsen. Thomas Mann var ingen demokrat i själ och hjärta, men hans författarskap blomstrade. Republiken, menade han, var ändå något man kunde leva med. Den nya tiden stimulerade både en marxist som Ernst Bloch och en sedermera nazist som Heidegger – alla tankar fick syre, alla intellektuella fick plats.

Weimarrepubliken byggde på masspolitik och de kulturradikala ville nå massan för att frigöra dess potential i framåtblickande syfte. Genom att använda vardagens språk och symboler hoppades man engagera vanliga människor; kulturen skulle inte längre vara en angelägenhet för de bildade besuttna. I praktiken var det i första hand medelklassen man nådde, men för de konservativa var ambitionen att massmobilisera förskräckande nog. Heidegger isolerade sig, Mann blev besatt av idén om Bildung, den tyska medel- och överklassens ”modeideologi” – om pöbeln förkovrade sig i klassikerna, skulle den stilla sig.

Kulturradikalernas utopiska dröm att omvandla och förmänskliga samhället mötte inte minst motstånd hos kyrkan och nazisterna, som båda menade att den amoraliska och dekadenta republiken, med dess (homo)sexuella frigörelse och fascination för kroppen, hotade kärnfamiljen och könsrollerna. Joseph Goebbels, naziledare i Berlin 1928, stormade mot den moderna konsten och sexualreformismen, med hotet/löftet att allt skulle fördrivas från det offentliga rummet. En konstnär som Hannah Höch, som gav sig på föregivna hierarkier om skönhet, kön och ras, var naturligtvis förhatlig, liksom alla kulturutövare som bar på ett marxistiskt konfliktperspektiv.

Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel. Inte för att hans regering tar tillbaka 70 års reformpolitik, och företräder en lika ineffektiv och inhuman krispolitik som de mörkblå under republikens sista fas, utan för hans vulgära utfall mot kulturradikalismen. Hägglund, som är smärtsamt medveten om att alliansregeringen saknar intellektuell stödtrupp och därmed tolkningsför-eträde, säger att han är trött på ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget” – allt det där är ”bull­shit” (Tal till Rikstinget, 25 juni).

Det måste bli ett slut på alla som vill ”provocera”: teaterregissörer, konstnärer som fejkar psykisk sjukdom, pedagoger med könsneutrala dagislekar. Kulturen ska inte vara politisk, väcka anstöt eller skapa konflikter, menar han i likhet med Weimarrepublikens dödgrävare, den ska vara estetisk, förmedla skönhet, god moral och hålla ihop gemenskaper. (Hans egen Bildung inbegriper vikingatida Tuna gravfält, Graham Green och, något svårtippat för den som vill att litteraturen ska förmedla otadlig moral och nationell endräkt, August Strindberg. Vågar Hägglund sig på en nyskriven bok, kan han utöka sin privata kanon med Hornsgatan, Ernst Brunners ”satir” över vår tids alla Hannah Höch.)

Göran Hägglund är ett exempel på att man inte behöver vara nazist för att vilja styra och strypa den systemkritiska kulturen – fruktan för jämlikhet delas av betydligt fler. Icke desto mindre visar han hur viktigt det är att låta de dystra erfar-enheterna av Weimarrepubliken tala till oss i dag. Som andra redan har påpekat, ska Hägglunds utfall ses som ren desperation; han behöver någon att banka på för att mobilisera väljare och de han kan attrahera är sverigedemokrater som inte i första hand är rasister. Reinfeldt är för smart för att mucka med konstnärer och intellektuella, är heller inte lika trängd som sin alliansbroder, hans strategi är istället att låtsas som om de/vi inte finns. Och det kanske vi ska vara tacksamma över.

Det kulturförakt Hägglund vädrar har en folklig potential – låt vara att en frikyrkofrisyr aldrig kan företräda fler än 4 procent – som vore livsfarlig om den formulerades av Reinfeldt. För vreden är reell mot konstnärer som man tycker förstör allmänna resurser eller geggar i sin vagina. Ilskan växer i ekonomiskt svåra tider och riskerar lätt rikta sig mot all sorts kultur, särskilt om man upplever att det inte finns någon konstutövare som med vardagsspråk tar strid mot orättvisorna – över hela linjen, inte bara de som har med kön och etnicitet att göra. När arbetslösheten och låginkomstkuverten tar strupgrepp, kanaliseras frustrationen över missförhållandena mot förmenta snyltare, såsom invandrare, socialbidragstagare och konstnärer som gör konstiga grejer. På den punkten skiljer sig inte 2000-talets svenskar från 20-talets tyskar.

Därför ska nog Hägglund – och ­hela borgerligheten – tacka sin skapare att kultursektorn inte är radikalare än den är, och inte gestaltar opinionen mot de delar av regeringens systemskifte som rör den socioekonomiska politiken, det vill säga de ökade klasskillnaderna. Vad denna stumnad beror på, återstår att förklara. Att de intellektuella tystnade i Weimar-republikens sista skälvande minut är begripligt. Men vad kan vi skylla på?

Weimarrepubliken påminner oss om att en levande demokrati skapar ideologisk kreativitet och kulturell experimentlusta, och att alla samhällsbyggen är en kamp. Inget är förutbestämt – Weimarrepubliken hade inte behövt mynna ut i Tredje riket – och just därför måste de intellektuella ta ställning, utöver egenintresset, och innan det är för sent. ”Demokratin är skör”, avslutar Eric D Weitz sitt magnifika arbete, den kräver ”demokratiskt övertygade medborgare samt en demokratisk kultur som genomsyrar alla samhällets institutioner och då inte bara de politiska”.