Sista striden om oljan

Expressens politiske redaktör PM Nilsson jublade när USA angrep Afghanistan hösten 2001. Nu skulle en ”era av politisk och militär globalisering följa”: ”Ett fult ord för detta är kolonialism ... Vi som tror på fortsatt internationalisering ska dock välkomna denna utveckling ...”

Utrikesminister Anna Lindh gladde sig åt att kvinnorna i Afghanistan skulle slippa burkan, och riksdagen beslöt enhälligt att skicka svenska soldater för att säkra freden.

Åtta år senare är det inte tal om någon snabb operation för att infånga en hop terrorister och införa frihet och demokrati. Kvinnorna som fick betalt av utländska pressfotografer för att ta av sig burkan har satt på sig den igen, opiumodlingarna som talibanerna förbjöd är mer omfattande än någonsin och korrupta krigsherrar styr och ställer i Kabul. USA:s arméchef räknar med att ha stridskrafter på plats i åtminstone tio år till, Natos befälhavare talar om en kamp om Centralasien som ska pågå i åratal och president Obama trappar upp och utvidgar kriget.

Sverige är ett av få länder som hörsammat Vita husets begäran om fler soldater. Isaf-styrkan är numera helt underställd USA:s befäl och deltar i krigsoperationerna.

”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet”, försäkrar försvarsminister Sten Tolgfors (Dagens Nyheter 29 juli). Samtidigt tycks fientlighet mot frihetens företrädare tillta i Afghanistan. Invånarna förefaller inte uppskatta att deras byar föröds i jakt på misstänkta terrorister. Således har försvarsmakten skickat en kontingent tränad för psykologiska operationer till Afghanistan. Marknadsförare och psykologer ska förbättra relationerna till civilbefolkningen.

Försvarsministern fruktar att stridsviljan i ”truppbidragarländerna” kan komma svikta. Men hittills har svenska redaktörer och journalister villigt medverkat i mobiliseringen. Det är gott om inslag på temat snälla svenska soldater reser ut för att hjälpa kvinnor och barn mot mörkrets krafter.

Varje kolonialkrig har förpackats i kristlighet, humanism och ädla syften. Historikern Priya Satia skriver i Financial Times 21 maj om hur britterna på 1920-talet lärde sig att använda flyg mot araber och afghaner: ”på 45 minuter ... kan en hel by praktiskt taget utraderas och en tredjedel av dess invånare dödas”, jublade Arthur Harris, senare chef för bombflyget under andra världskriget. Men hemmaopinionen var inte mogen för insikten att distinktionen mellan civila och stridande blivit ”obsolet”. Det är likadant i dag, fortsätter Satia. 98 procent av offren för de fjärrstyrda bomber och missiler USA i dag avfyrar i Pakistan är civila, tillstår en amerikansk officer. Hemmaopinionen mår bäst av att inget veta.

Krigsmålen sträcker sig långt utöver kampen mot terrorismen, förklarade USA:s biträdande utrikesminister Richard Boucher i juni 2008. Nu fanns ”en historisk möjlighet ... att skapa ett öppet Afghanistan som kan fungera som en förbindelse för energi, idéer, människor, handel och varor från Centralasien och andra ställen ner till Arabiska havet”. Ett avtal stod just klart om en rörledning för naturgas från Turkmenistan över Afghanistan till Pakistan och Indien.

Richard Holbrooke, Obamas sändebud i Afghanistan och Pakistan, varnade senare för ”de ofantliga långsiktiga geostrategiska följderna” av penningflödet till petroleumrika utmanare som Ryssland, Iran och Venezuela. Alternativ energi hjälper, förklarade han, men kontrollen över oljan och naturgasen är avgörande: ”I hjärtat av den geostrategiska utmaningen för Förenta Staterna ligger fem länder med sammanknutna gränser ... Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan.”

Dessa överväganden var aktuella redan vid Natotoppmötet under Kosovokrisen 1999. USA tvingade igenom en utvidgning av de ömsesidiga försvarsförpliktelserna. De skulle nu inte bara träda i kraft vid ett väpnat angrepp utifrån utan också vid ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförseln av vitala resurser”.

Denna utvidgade rätt till självförsvar är ett privilegium för USA och dess förbundna att angripa och ockupera främmande länder. Sverige ansluter sig till följet. Professor Ove Bring sammanfattar gällande doktrin: ”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands och ofta utanför det europeiska närområdet.” Så mönstras alliansfrihet, territorialförsvar och värnplikt ut.

Nu tillhandahåller vi legosoldater för fossilkapitalismens sista strider.

Hemmaopinionen mår bäst av att inget veta.