Granska Israel!

I måndags publicerade vi en artikel av Donald Boström som väckt reaktioner världen över och särskilt i Israel. Ingen av de journalister jag hittills har talat med har läst artikeln – utrikesredaktören på Matan Drori trodde sig ha koll med hjälp av ett lexikon på Google – men via svenska bloggare visste de att Aftonbladet reproducerar bilden av Juden som dricker blod och äter barn.

Den som läser artikeln ser att den består av tre delar. Först sammanfattar Boström den aktuella korruptionshärvan i New Jersey, där ett tjugotal rabbiner anklagas för penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel. Därefter behandlar han Israels välkända brist på donatorer och den mångåriga illegala organhantering som israeliska läkare talar öppet om. Artikelns sista del beskriver en händelse i byn Imatin på Västbanken, som Boström blev vittne till 1992.

En 19-åring, Bilal Achmed Ghanan, efterlyst för stenkastning, skjuts mitt i byn av en israelisk specialstyrka. Kroppen försvinner men dumpas fem dygn senare inför familjen och inför Donald Boström.

I den svarta natten tar han ett världsunikt foto på den sargade kroppen, uppsprättad och hopsydd från hakan ner till ljumsken, samtidigt som pojkens förtvivlade släktingar gråtande skriker att israelerna plundrar deras söner på organ.

Till skillnad från de palestinier som förlorat sina barn – 133 palestinier dödades det året varav 52 sprättades upp och Boström har intervjuat 20 av de drabbade familjerna – påstår han inte att han vet att ynglingarna plundrats på organ som sedan sålts och köpts, men han ställer en självklar fråga: Varför obduceras de här unga männen om dödsorsaken är uppenbar?

Frågan ställdes också av FN-personal på plats. Den bör utredas, antingen för att stoppa de envisa palestinska ryktena, eller, om ryktena visar sig vara sanna, stoppa handeln med kroppsdelar.

Jag tror alla skulle hålla med om detta, om det hade gällt en annan konflikt i en annan region i världen. De som helt avfärdar frågan som bluff och konspirationsteorier, är förblindade av lojalitet med en ockupationsregim som i decennier begått systematiska övergrepp.

I den upp och ner vända världen är det nu i stället Aftonbladet som hamnar på de anklagades bänk, beskylld för antisemitism. Den reaktionen var lätt att förutse eftersom den vevar igång som ett självspelande piano så snart Israels brott mot de mänskliga rättigheterna kommer på tal.

I onsdags sade talmannen i Israels utrikesministerium, Yigal Palmor, att artikeln är en skamfläck på yttrandefriheten, och alla svenskar borde ovillkorligen tillbakavisa den inklusive regeringen. Detta uttalande fick genast oväntat stöd av Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabeth Borsiin Bonnier.

Hon skriver i ett pressmeddelande att ”artikeln är lika chockerande och förfärlig för oss svenskar som den är för israeliska medborgare. Vi delar den bestörtning som uttryckts av israeliska regeringsrepresentanter, massmedier och allmänheten. Svenska ambassaden kan inte annat än att klart distansera sig från artikeln.”

Det är naturligtvis en skandal av dignitet att regeringens representant ger en annan stat rätt när den ifrågasätter svensk press- och yttrandefrihet.

Det förstår även UD, som tar sin hand från ambassadören med formuleringen att hon gjort ett lokalt utspel.

På diplomatspråk är det en hård markering, men ändå pinsamt mild; det torde vara omöjligt för regeringen att ha fortsatt förtroende för en diplomat som gör lokala utspel, i sådana här frågor, i världens största krutdurk.

Det tog lång tid för Carl Bildt att yttra sig, men sent i går markerade han tydligt att den svenska pressfriheten är oomkullrunkelig: ”På sina håll i Israel har man begärt att vi på ett eller annat sätt skulle ta offentligt avstånd från denna artikel eller till och med ingripa för att förhindra att en sådan artikel skulle kunna publiceras.

Men så fungerar inte vårt land och skall inte heller göra det.” Hans uttalande blir ett underbetyg för de ledar- och kulturskribenter som inte bekymrat sig särskilt om det faktum att en ambassadör i Tel Aviv, i svenska folkets namn, tar avstånd från pressfriheten.

Den enda som direkt visade kurage är Expressens kulturskribent Dilsa Demirbag-Sten (20 aug). Jag vet inte vad denna stumnad beror på, för jag tror inte att någon sympatiserar med idén att Israel ska kunna styra det svensk offentliga samtalet.

Jag tror inte heller att särskilt många på djupet sympatiserar med Benjamin Netanyahus politik, men av någon anledning sätts normala journalistiska regler ur spel när det handlar om Israel.

Det är stora principer som ligger i vågskålen. Hotade värden som borde engagera alla bekännande demokrater alldeles oavsett vad vi har för uppfattning om Israel/Palestina-konflikten.