Debatten borde handla om Israel – inte om pressetik

I den liberala pressen är det en allmän sanning, att Donald Boströms artikel (Aftonbladet 17 aug) om de obducerade palestinierna är ”dåligt underbyggd”. Så länge ingen påtalar konkreta sakfel i texten framstår kritiken som dåligt underbyggd, men visst kan jag förstå dem som menar att han ”suggererar” fram ett samband mellan organskandalen i New Jersey och de övergrepp på Västbanken han själv blev vittne till 1992.

Boström har i fl era år försökt uppmärksamma omvärlden på ett femtiotal skändade kroppar. I och med det som nu avslöjas i USA, såg han äntligen en chans för detta upprörande material. Det var en fåfäng förhoppning.

Sällan har väl ett förtryckt folk blivit så avhånat som de senaste veckorna, av ett etablissemang som tycker det är hemskare att prata om den israeliska ockupationen, än att Israel de facto ockuperar. Inte ens Boströms foto på en man som sprättats upp från ljumsken till hakan, anses nog för att vi ska ha rätt att ställa frågan: Vad har hänt?

Jag har hela tiden hävdat, att som nyhetstext diskvalificerar sig Boströms artikel då den passagevis är för insinuant och hans fall för gamla. Jag inser dock att mina krav på nyhetsjournalistiken är puritanska. Ett exempel: Svenska tidningar rapporterar att i Kina spärras tiotusentals falungong-anhängare in i stora läger där man skär ut deras organ. Sen avrättas de. Det fi nns inga källor till stöd för detta, och inga kinesiska myndigheter har kommenterat uppgifterna. Och vad kan de säga? ”Det där skriver ni bara för att ni är antikommunister!”

Kulturjournalistikens uppgift är att ställa frågor. Den ska slå upp sprickor i muren, forcera sanningen genom den homogena nyhetsförmedling som maler och maler om hur världen är beskaffad. Den ska vara en oas för spekulation, polemik, stilistik och övertygelse – utan att för den skull göra avkall på faktaunderlag.

För åtta år sedan suggererade västvärldens opinionsbildare fram ett anfallskrig mot ett land på grund av ryktet om massförstörelsevapen. Några av dem som nu är ute och vevar med sina pekpinnar, sjöng ockupationens lov även den gången. I jämförelse är Boströms artikel ordinär kulturjournalistik, om än ovanligt väl underbygd. Till skillnad från de medeltida antisemitiska myterna – som hökarna i Israel och deras taltrattar gör allt för att hålla vid liv – är det inte ett löst rykte att palestinier olagligt ockuperas, skjuts och obduceras av någon som tydligen har nytta av det.

Den som vill att den här debatten ska handla om pressetik, önskar trolla bort en dokumenterad tragedi. Det här handlar om Israel. Om ett land som alltför länge tillåtits vara undantaget all normal opinionsbildning.