Flumskolan à la Jan Björklund

Människor som tycks se på barn som en blandning av ondsinta monster och programmerbara robotar är just nu i färd med att stöpa om den svenska skolan. Målet påstås vara mer omfattande och mätbara kunskaper (och i slutändan höga betyg) men ingen frågar till vad nytta. I skolminister Jan Björklunds retorik har skolan förvandlats till ett slutet system där kopplingen till världen utanför försvunnit. Att Björklund dessutom är i det närmaste fixerad vid begreppet ”tydlig” gör inte saken bättre. Om man vill göra något så komplext som skolans uppgift tydlig försvinner nämligen lätt det mesta utöver just mätbar faktainlärning. Men kunskap är något annat och mycket mer än att kunna rabbla fakta. Kunskap är att kunna skapa mening av fakta. Kunskap är det som vi förstått och tagit till oss och kan använda och fixeringen vid mätbarhet riskerar att leda oss fel.

Om vi dristar oss till att titta närmare på vad det ska vara bra för att gå i skolan kan man urskilja tre områden där skolan har en roll att fylla. För att klara sig i livet behöver man förutom kunskap för försörjning också kunskap för att delta i samhället och kunskap för personligt välbefinnande.

Vad gäller kunskap för att delta i samhället vill jag citera pedagogikprofessor Roger Säljö som i boken I kunskapens namn konstaterar: ”Att lära sig hur man utvecklar en ståndpunkt, hur man försvarar den och att inse när man har fel, är inte någon exklusiv verksamhet förbehållen eliter; det är i själva verket demokratins kärna.”

Vårt samhälle vilar på och utvecklas av att människor får idéer och kan och vågar debattera och ta strid, och vi är helt beroende av att individer känner empati och ansvar för andra och vill och vågar göra samhällsinsatser. Somliga har turen att födas in i familjer som till fullo uppmuntrar och utvecklar de egenskaperna, andra (de flesta, vågar jag påstå) behöver få träna sig mer i det – lämpligen i skolan.

När det kommer till kunskap för personligt välbefinnande kan det vara värt att nämna att sedan 1989 har antalet unga kvinnor som lider av oro och ångest tredubblats och sedan 1980 har de unga kvinnor som får vård för depression och ångest ökat åtta gånger. Antalet unga män med psykiska problem ökar också och i en undersökning utförd på Stockholms gymnasieskolor rapporterade 40 procent av flickorna och 20 procent av pojkarna så många stressymtom att de låg över riskvärdet för utmattningssyndrom. Man kan naturligtvis välja att tro att de bara simulerar allihop och att striktare regler för sjukskrivningar kommer lösa alla problem. Eller så kan man se till att skolan lär eleverna att förhålla sig till och hantera en osäker omvärld i ständig förändring, där krav, förväntningar och intryck hela tiden sköljer över oss.

De tre kunskapsbehoven hänger ihop och samspelar med varandra. Människor som mår dåligt slås allt som oftast ut från arbetsmarknaden (och startar knappast heller några företag) och deltar ofta inte heller i samhällslivet. Människor utan ansvarskänsla för sina medmänniskor kan i sin tur mycket väl dras in i odemokratiska rörelser. I båda fallen har det negativa effekter för både dem själva, samhället och produktionen. Omvänt har människor utan regelbunden inkomst svårare att delta i samhällslivet och mår ofta sämre.

Lyckligtvis främjas alla tre områden av uppövning av samma förmågor, som exempelvis självständigt tänkande, initiativkraft, förmåga att ifrågasätta auktoriteter och att på egen hand hantera och sålla i enorma mängder fakta och påståenden. Sådant som förmåga och vilja att lära nytt hela livet, kreativitet, självkännedom och empatisk förmåga spelar också in. Allt detta är sådant som är svårt, för att inte säga omöjligt, att mäta och en skola där bara det mätbara betraktas som kunskaper blir följaktligen en skola till ingen som helst nytta. Så varför ser skolpolitiken ut som den gör?

När jag för något år sedan frågade Jan Björklund vilken pedagogisk forskning han stödjer sin skolpolitik på så kunde han, trots att jag ställde om frågan på tre olika sätt, ändå inte nämna namnet på en enda pedagogikforskare (för den som inte tror mig har jag intervjun bandad). Det är alltså i denna fundamentala brist på kunskaper och underlag som babblet om ”kunskapsskolan” utformas; men, än värre, också i en avsaknad av inlevelseförmåga. På frågan vad man ska göra åt att så många elever tycker det är tråkigt att gå i skolan fick jag det skrämmande svaret att det är ”naturligt” och inget att göra åt.

I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man nu tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter (att den som trivs och har roligt också lär sig bättre är väl belagt) och inget annat än flum. Dessutom är det grymt. Skolan är visserligen en förberedelse för livet utanför och efter skolan men också en värld i sig, där barn och unga tillbringar väldigt mycket tid. Att inte satsa på att göra denna tid så lustfylld och meningsfull som möjligt är något mycket värre än flum, det är barnplågeri.

Fortsätter vi på den nu inslagna vägen riskerar vi att få en skola totalt urvattnad på sammanhang, lustfylldhet och mening – och i slutändan på verkligt lärande.