Skyll på bankirerna!

Redan under den amerikanska presidentkampanjen tog republikanen John McCain upp Wall Street-bankirernas ­girighet. Anledningen var enkel – republikanerna uppfattades som kompisar med bankirerna och just då var det knappast en tillgång. Det blev inte roligare för republikanerna av att den sittande presidenten George W Bush egen finans­minister , Henry Paulson, var före detta vd på en stor Wall Street-bank – som nu också stod på ruinens brant.

Att prata illa om bankirer låter väldigt radikalt för att komma från den nyliberala högern. Högern och bankirerna har ju ofta gått hand i hand politiskt, men i politiken finns inte så goda kompisar att man tänder ljus för varandra när det blåser orkanvindar. Så frågan är: hur radikalt är det politiskt?

Svaret är nog – inte alls. Tvärtom har högern lyckats privatisera och individualisera krisen. Det som rimligtvis måste ses som ett globalt politikermisslyckande i att reglera en viktig samhällsfunktion, har blivit till en moralisk kollaps hos enskilda bankdirektör.

Att skylla på giriga direktörer passar sålunda utmärkt in i en nyliberal föreställning där individens egen makt och ansvar ställs i centrum – i stället för de samhällsstrukturer som individen lever i och som i hög utsträckning definierar den enskildes möjlighet till makt och ansvar. Vår nuvarande finansministers hållning i frågan är sålunda endast på ytan radikal, men under ytan bygger den på samma atomiserade och individualiserade världsbild som högern alltid förespråkat.

Denna grundsyn kommer också till uttryck när finans­ministern uppmanade till folkligt uppror mot bankernas boräntor – ring din bank! Det märkliga var att han själv hade makten över en stor bank, SBAB, som han kunde ge direktiv till att pressa boräntan. Han borde kort sagt ha ringt sin egen bank, men det gjorde han inte. Medlen att uppnå förändring för högern är därmed de traditionella, det vill säga ett ensidigt fokus på den enskilda individens ansvar. Det är bara måltavlan, bankerna, som känns lite ovan.

I början på året ordnades en konferens som kallades ”En ny tid, en ny kapitalism” där Nicolas Sarkozy, Tony Blair och Angela Merkel med flera diskuterade hur en ny samhällsstruktur kunde födas ur krisen. Nobelpristagaren Amartya Sen konstaterade efter mötet att de som nu motsätter sig en förändring letar efter syndabockar i Bush-administrationen eller på Wall Street, men att det som behövs är ett system som bygger på sociala värderingar som går att försvara och en omvärdering av hela den ekonomisk-politiska dogmen.

En dogm som exempelvis inneburit att den finansiella sektorns vinster i dag är dubbelt så stora, räknat som andel av näringslivets totala vinster, jämfört med på 60- och 70-talen. Är den då så mycket bättre? Internationella valutafonden (IMF) har identifierat 124 bankkriser sedan 1970-­talet. Varje gång tar sysselsättning, arbetslöshet och tillväxt stryk. Värst blir det alltid för de med lägst inkomster. Vi förefaller därmed betala fruktansvärt mycket pengar för något som fungerar relativt illa, åtminstone betydligt sämre än när vi betalade hälften så mycket för det.

Att det senaste G20-mötet fokuserade på just bankbonusar framstår därför som olyckligt. Visst bör det göras något åt bonusarna, men om systemet lever kvar i sin nuvarande form, tror då inte finansministern att ägarna/marknaden har tillräckligt mycket makt för att tvinga vd:n att tjäna snabba pengar – även om han inte skulle få lika stor del av kakan? Tror dessutom finansministern inte att marknaden kommer att hitta nya sätt att belöna sina högsta tjänstemän? Det som måste regleras är hur och på vad pengarna tjänas och inte vem som tjänar pengarna.

Om inte de senaste 30 årens ständigt återkommande kriser med en lika ständigt ökande ojämlikhet ska fortsätta, måste svaren bli mer genomtänkta än att leta syndabockar. Sedan är frågan om det blir den konservativa högern med Merkel och Sarkozy i spetsen, eller en för tillfället förvånansvärt tyst vänster, som kommer med svaren. Det enda man kan vara säker på är att det kommer spela stor roll vem det nu än blir och att de som letar syndabockar inte vill förändring.