Kultur måste få kosta

Det sägs att Göran Hägglund är desperat som vevar mot ”kultureliten” (som han inte ens kan definiera). Klart karln är pressad, men samtidigt vet han – inspirerad av Berlusconi, Sarkozy och Siv Jensen – att utfall mot kulturen lönar sig. Det är därför Hägglund inte så enkelt kan avfärdas. Särskilt som kulturpropositionen, som presenterades i går, visar att han ingalunda är någon isolerad figur.

Regeringen vill avskaffa den statliga inkomstgarantin för konstnärer, slarvigt kallad ”konstnärslönen”. Pengarna ska omvandlas till engångsstipendier. Det är ett gammalt Timbrokrav och argumenten har varit lika demagogiska som motsägelsefulla: Att lönen är ”otidsenlig”; att de flesta författarna ändå säljer för miljoner; att de flesta författarna är så kassa att de inte har några läsare; att ett vårdbiträde i Kalix inte ska sponsra introverta poetissor på Södermalm.

Det är 156 författare, konstnärer, musiker etc som är berörda (bedrövligt nog är 102 av dem män). Omräknat i pengar är det delikatessärtor – och med andra ord en populistisk symbolfråga: ”Vanligt folk” ska inte behöva betala för sånt här. Samtidigt är det, som författaren Stefan Lindgren konstaterar, just ”arbetslinjen” som gör att konstnärslönen blir en vagel i ögat på borgarna: Enligt regeringen ska det löna sig att arbeta, men ”de här människorna arbetar uppenbarligen utan att det lönar sig.” (stefanlindgren.blogspot.com).

Det är något djupt provokativt med målarkluddar som aldrig ger upp, trots att de inte kan försörja sig på sitt skapande.

Konstnärslönen motverkar kommersialiseringen, är ett trygghetssystem och visar att Sverige är ett land som värnar kulturen. Vi har journalister anställda inom public service, för att vi ser ett värde i att ha en fri och oberoende journalistik. På samma sätt kan vi se konstnärslönen som en garant för fria och oberoende konstnärer. Vi kan kalla det ”public art”.

Samtidigt som kulturproppen presenteras får jag i min hand Folkvald kultur (red. Gunnar Bergdahl, Carlssons förlag). Där får alla riksdagsledamöter, de som nu ska driva igenom kulturproppen, redovisa sitt ”kulturella livsbagage”. Bästa filmen: Såsom i himmelen. Bästa scenupplevelsen: Kristina från Duvemåla.

24 ledamöter uppger Stieg Larssons Millennumtriologi som den största läsupplevelsen nånsin. Jag missunnar ingen den bladvändaren, men en rik kulturnation erbjuder mer än bara det som säljer av egen kraft. Är man ”elitist” för att man vill att Sverige ska ha råd med ett kulturliv som är både högt, lågt, brett och smalt? Fine, då är jag det gärna.

I det perspektivet blir Hägglunds prat om att ”kultureliten” har avsvurit sig ”kvalitetsbegreppet” obegripligt. Konstnärslön får ju den vars skapande anses stå för ”hög kvalitet”. Frågan är inte om kvalitet finns, utan vem som har makten att definiera den.