Ingen kommer undan etiken

Att diskutera ”postmodernismen” är vanskligt. Det som åsyftas är i regel ett antal franska filosofer – Deleuze, Foucault, Derrida, Baudrillard, Lyotard – verksamma under 1960- och 70-talen. Problemet är att de själva inte identifierade sig som postmodernister. När man buntar ihop dem under den beteckningen reproducerar man en historieskrivning gjord av deras (ofta ignoranta) belackare – en Knut Ahnlund, en Alan Sokal osv.

Kruxet med idén om modernitetens slut – eller postmodernitetens början – är dessutom att den sortens historiska brott är själva inbegreppet av moderniteten. Följaktligen är postmodernismen, som Jean-François Lyotard konstaterade, ”inte slutet på modernismen utan dess födelse, och detta tillstånd är återkommande.” Det postmoderna bör förstås som ett tillstånd snarare än en epok eller skolbildning, ett tillstånd som det förmodligen är mer angeläget än någonsin att bejaka.

Ett ord som dyker upp allt oftare i samhälls- och kulturdebatten får mig i alla fall att tro det. Diskussionen om ”skandalerna” på Konstfack är ett bra exempel: efter vågen av raljerande krönikörer, en testosterondum facebookkampanj och indignerade politiker med fingret i luften, kom till sist en reaktion från Konstfacks rektor, Ivar Björkman (Dagens Nyheter 3 mars). Men i stället för att förklara att det var länge sedan konsten överskred sina institutionella ramar försäkrade han att Konstfack nu minsann skulle tillsätta ett etiskt råd och upprätta nya etiska riktlinjer för studenterna att hålla sig till. De indignerade facebookanvändarna kunde vara lugna.

Konstfackaffären var inget undantag. Googla ”etiska riktlinjer” och du får upp allt från Peab till användningen av hypnos. Ropen på mer etik går som en röd tråd genom tidens alla massmediala affärer: fallet med den mordåtalade barnläkaren på Karolinska sjukhuset i Stockholm, AMF-vd:n Christer Elmehagens pension, den jävanklagade domaren i Pirate Bay-målet – gång på gång lanseras samma patentlösning: etiska riktlinjer.

Är inte det bra då? Att det finns en etisk grund för medicinska beslut som handlar om liv och död? Etiska regler som begränsar en pensionsfondschefs möjligheter att dra personlig fördel av sin position? Jodå. Frågan är bara vad ordet ”etik” egentligen står för i dessa vitt skilda fall. Är det så säkert att det är rätt begrepp för att lösa samtliga dessa problem, att fälla domar i alla dessa fall? Vilken är den gemensamma nämnaren?

Poängen i det här sammanhanget är att 1960-talets postmoderna tänkande i stort kan förstås som en fundamental kritik av etikjargongens grund. Vad som ifrågasattes på 1960-talet, skriver den franske filosofen Alain Badiou i sin bok bok L’Ethique, var ”idén om människans naturliga eller andliga identitet, och därmed, som en konsekvens, själva grunden för en ’etisk’ doktrin i ordets aktuella bemärkelse: ett konsensusgrundat lagbyggande gällande människor i allmänhet, deras behov, deras liv och deras dödar”. Badiou försöker inte ens dölja sin vrede över den etiska vändning som följde på de postmoderna glansdagarna, en vändning som nu manifesterar sig i den offentliga debatten och på en realpolitisk nivå. Det är, menar han, något djupt konservativt över detta skifte: medan den postmoderna idén om ”människans död” implicerade ett missnöje med de rådande omständigheterna och en öppenhet för möjligheter att tänka livet med nya begrepp och i nya former, bygger den etiska vändningen på en outtalad tilltro till en allmän, naturgiven, mänsklig identitet – som råkar vara fullständigt lojal med Västs självtillräckliga egoism.

En bra illustration av det är Göran Hägglunds sätt att ställa ”etik och moral” mot ”massproduktion av lagar”, hederlighet och personligt ansvar mot politiska styrmedel. Intressant nog hamnar Kristdemokraterna genom denna antipolitiska retorik nära Humanisternas floskulösa ställningstagande mot ”politiskt och religiöst förtryck”, för ”människovärdet” och ”en global etik på humanismens värdegrund”. Bakom denna oheliga allians ligger en föreställning om att etiken alltid äger tolkningsföreträde. Det etiska perspektivet förutsätts per automatik äga större giltighet än det estetiska, medicinska, ekonomiska, politiska, religiösa och så vidare. Gör tankeexperimentet att Björkman hade lanserat hårdare politiska riktlinjer på Konstfack. Hur många timmar hade han fått behålla jobbet?

Problemet med denna ideologi – för en ideologi är det förstås – är inte bara att den bygger på en outtalad konsensus (vi vet ju alla vad en Människa är …) som i likhet med all konsensus är blind för vad den själv utesluter. Problemet är också att de allmänna etiska honnörsorden så sällan behöver konkretiseras och stötas mot det enskilda fallet. Precis som det är karakteristiskt att Hägglund inte preciserar vilken etik han förespråkar – den gamla vanliga klichén etik-å-moral antas vara god nog – är det signifikativt att innehållet i Konstfacks omtalade etiska riktlinjer diskuterades så lite under Odell-debatten. Etiken förblir en tom abstraktion, en kliché som är så stelnad att ingen ser den, ett facit som är så höjt över all misstanke att det inte ens behöver konsulteras.

Ett bra bud om man tvingas identifiera en gemensam nämnare i det postmoderna tänkandet är ifrågasättandet och detroniserandet av den sortens allmängiltiga svar, stora berättelser (”humanismen”), essentiella facit (”människovärde”) och abstrakta regleringar (”etiska riktlinjer”). ”[D]et abstrakta förklarar inget, utan måste självt förklaras” skrev den ovan nämnde Gilles Deleuze vid ett tillfälle. Det är en tanke värd att fundera på i relation till etikideologin. Vilket syfte tjänar till exempel föreställningen om en global etik på humanismens värdegrund i dag? Vad förklarar den, vilka människor är behjälpta av den?

”[S]yftet är inte att återupptäcka det eviga eller universella utan att hitta de villkor under vilka något nytt produceras” fortsätter Deleuze. Ju mer etikjargongen breder ut sig, desto tydligare blir behovet av ett postmodernt ifrågasättande av densamma. För etiken förklarar inget, den är det som måste förklaras.