Nu faller domarna i den israeliska organhärvan

I augusti publicerade vi en artikel av Donald Boström, om unga palestinier som 1992 sköts, obducerades och återlämnades till sina familjer med insjunkna magar. En av dem var Bilal, en nittonåring som dumpades av israelisk militärhelikopter inför byborna och Boström, som då var på reportageresa på Västbanken.

Artikeln skapade en världsomfattande uppståndelse. I mediesverige var den allmänna meningen – även om JK var av en annan uppfattning – att Boström och de palestinska föräldrarna inte hade rätt att ställa frågan om Bilals kropp tömts på organ, eftersom det finns en medeltida antisemitisk myt att judar bakar bröd med sina fienders blod.

Varför sprättade de bara inte upp magarna och kollade efter? frågade vissa debattörer.

Svaret är att när en människa – som enligt både muslimsk och judisk sed genast ska i jorden – begravs under övervakning av israeliska automatvapen, är det inte riktigt säkerhetsläge att ta fram kniven. Och vem av oss kan tänka sig att sprätta upp den vi älskar? Som dessutom redan skändats en gång.

Bilal obducerades på Abu Kabir, Israels rättsmedicinska institut, som bevisligen har varit i centrum för omfattande organhandel. Chefspatolog där heter Yehuda Hiss, som har erkänt att han egenmäktigt tagit organ i forskningssyfte. Hiss har aldrig åtalats, skrev Nathan Sachar i Dagens Nyheter förra lördagen i ett illa tajmat försvar för läkaren – dagen innan rapporterade nämligen israeliska medier att Hiss och två av hans kollegor dömts för organstöld till ett skadestånd på motsvarande 2,8 miljoner svenska kronor. Brottet är att de 2001 plundrade en israelisk soldat på vävnader. Man utreder flera liknande fall, och det är de djupt religiösa judiska föräldrarna som tar strid. En familj som förlorat sin soldatson medgav en undersökning av skottskadorna, men fick till sin stora chock ta farväl av en kropp där de flesta inre organen saknades.

Domen mot Hiss bevisar inte riktigheten i de palestinska anklagelser som riktas i Boströms artikel, men den minskar knappast deras relevans.

Det är oändligt mycket svårare för palestinierna att driva en motsvarande process för sanning och upprättelse. För några veckor sedan fick vi på kulturredaktionen kontakt med en kvinna i Genève som tillsammans med en advokat förbereder en skrivelse till FN om 15 olagligt obducerade palestinier varav 8 dokumenterat blivit av med organen, så sent som 2008. Hon kan ännu inte offentliggöra sitt material och vill inte ens att vi namnger henne, eftersom familjerna hon företräder är livrädda för israeliska repressalier.

Två månader efter Aftonbladets publicering föll den första domen. Det kommer fler.

Nästa vecka: Fredrik Lindström