En mur av krimskrams

Jag var femton år 1998 och tyckte att Ebba Grön var det största som hade hänt mänskligheten. Jag och min bästis Maryam var överens, det fanns ingen bättre låt än Die Mauer. Varje gång Thåström skrek att det var svårt att diskutera med en k-pist, något som en minut senare illustrerades av att hans egen röst dränktes i dess smatter, fick jag svår gåshud. Min marxistmamma stack in huvudet på mitt rum och sa åt mig att sänka volymen. ”De där grabbarna verkar ju ha nåt emot det enda vettiga vänstern lyckats åstadkomma i Europa”, sa hon och tittade besviket på mig. Jag fattade att hon syftade på Östtyskland, men vägrade svara. Förnärmat smällde jag igen dörren och fortsatte sjunga med i sången om Susanne och hennes älskade på andra sidan muren.

You are leaving the American sector står det på en skylt i korsningen mellan Friedrichstrasse och Zimmerstrasse i Berlin. Utanför en vitmålad barack håller två uniformsklädda män i varsin flagga; den ena amerikansk och den andra fransk. Att fotograferas med dem kostar en euro. Hitler är död, men de allierade håller fortfarande ihop. Snart sextiofem år efter krigets slut står de enade i det som är tvåtusentalets största stridsfråga: slaget om konsumenten.

Checkpoint Charlie var en av gräns­övergångarna mellan Öst- och Västberlin. I dag liknar det mest ett nöjesfält. Bredvid korsningen står en man och säljer visumstämplar, den som vill kan åka på trabantsafari eller köpa en inkapslad bit av själva muren. Som om det inte räckte med museet precis bakom baracken finns också en gigantisk utomhusutställning om muren. Mellan 1949 och 1961 flydde miljontals östtyskar mellan öppningarna i den, sedan stängdes de igen. Att försöka ta sig igenom var förenat med livsfara och många sköts till döds på platsen där man i dag kan köpa militärmössor från Sovjet.

Jag står stilla en stund och tänker på alla murar i mänsklighetens historia. Kinesiska muren, ringmuren i Visby, den som Israel har byggt i Palestina. Murar resta med så skilda politiska syften, ibland enkelt att veta på vilken sida om dem man står, ibland betydligt svårare. Murar som faller och ideologier som dör, ideologier som aldrig kan dö och murar som uppstår i andra skepnader.

Om kommunismen inte lyckades särskilt bra med att iscensätta sina utopier lyckas kapitalismen desto bättre med att kränga krimskramset den lämnade efter sig. Tjugo år efter det att muren föll har den förvandlats till en miljonindustri. Av det klasslösa samhället, modernitetens mest hägrande dröm, återstår bara en estetisk preferens.

Ungefär samtidigt som Ebba Grön-hysterin brukade jag tillbringa rasterna med att sälja diverse vänstertidningar i korridoren på min högstadieskola. I Göteborgs moderattätaste förort var det något av ett socialt självmordsprojekt. Min kemilärare, också han liberal ända ut i fingerspetsarna, tröstade mig med att säga att kommunism var det värsta han visste, men att det ändå var synd att muren föll. Världen hade åtminstone varit rimligare under kalla kriget. Nu när maktbalansen var rubbad fanns det ingenting som höll tillbaka kapitalismen längre, och till och med han insåg att det inte kunde sluta väl.

På DDR-museet i Berlin pågår en interaktiv utställning över vardagslivet i landet. Om man öppnar en garderobsdörr kan man känna på östtyska syntetkläder och på skåpsluckorna i det inredda köket finns fakta om kvinnorörelsen. Alla exilsvenskar jag pratar med i Berlin verkar ha samma intryck, utställningen påminner påfallande myckets om det svenska sjuttiotalet. Bostad åt alla, kollektiv potträning på dagis, fri abort och små löneskillnader. Sen kommer vi på: Stasi, organiseringsförbudet, Berlinmuren, just det.

I skolvalet 1998 var vi tre personer som lade vår röst till vänster om Socialdemokraterna. Den gången förlorade jag stort. Oavsett ifall vänster- eller högerblocket kammat hem segern har jag en känsla av att ha förlorat alla val sedan dess. Visste vi det, Maryam och jag, när vi låg på mitt flickrum och sjöng med i Ebba Gröns berömda cover av Blå tågets låt? Att vi skulle växa upp och bli socialister i ett tvåtusental när inte ens vänstern orkar låtsas som att det finns ett alternativ till kapitalismen. Var det därför vi tog i så mycket?

En sak är jag åtminstone säker på när jag går omkring på Checkpoint Charlie. Tjugo år efter murens fall sitter staten och kapitalet mer i samma båt än någonsin förr. Vinnaren skriver inte bara historien, utan gör sitt bästa för att slå mynt av den.