Kejsaren är ju inte naken

REPLIK Det tog några genomläsningar av Kajsa Ekis Ekmans debattartikel om Åsa Linderborgs recension av markis de Sades Juliette innan jag förstod vad hon ville säga. Mängden av felaktigheter skymde sikten.

Kajsa Ekis Ekman betraktar efterkrigstidens idéhistoria och ser att en mängd författare och filosofer har gett en massa uppmärksamhet åt en författare som hon själv menar bara är en vidrig kvinnohatare.

Hon ser att Horkheimer och Adorno, Blanchot, de Beauvoir, Lacan, Sontag, Deleuze, Foucault, Carter och många andra intellektuella har ägnat tid och utrymme åt Sades texter. Hon ser översättare, förlag och recensenter från Korea till Turkiet till Peru ta enorma risker och lägga en otrolig energi åt att sprida dem. Och hon kan inte fatta det:

Kejsaren är ju naken.

Uppfylld av denna insikt skriver hon en text om markis de Sade och fogar den till hyllmetrarna av texter om honom. Det är inte så många 250 år gamla författare som ges den äran. Att Ekis Ekman skriver sin artikel förnekar således dess innehåll: Hon bugar inför kejsaren som hon hävdar är naken.

Sade är en av världslitteraturens mest genomforskade författare. Det finns många utmärkta biografier över honom, även på svenska. Det hade varit lätt att få elementära fakta rätt. Ekis Ekman väljer i stället att sprida lögner och myter genom att utgå från Kathleen Barrys Female Sexual Slavery från 1984, en bok som inte ens lyckas få årtalet för Sades död rätt.

Nej, Sade ägde inga bordeller. Nej, Sade skar inte sår i kvinnor och hällde kokande stearin i dem. Nej, Sade blev inte portad på Paris bordeller. Nej, Sade satt inte i fängelse i över trettio år för att han betett sig illa mot prostituerade. Nej, offren i hans böcker är inte bara vackra, unga kvinnor utan minst lika ofta vackra, unga män eller gamla gubbar eller tanter eller kärnfamiljer eller för all del djur.

Och viktigast av allt: Nej, hans skrifter innehåller inte ”detaljerade redogörelser för vad han gjort”. Att anklaga Sades bisarra texter för att vara självbiografiska är som när Charlie Sheen anmälde den japanska splatterfilmen Guinea Pig till FBI för att han trodde att de usla specialeffekterna var på riktigt. Det är att inte kunna se skillnad på fantasi och verklighet.

Faktum är att den allvarligaste incidenten i Sades liv är den berömda ”Marseilles-affären” 1772, när han blev dömd för att han haft analsex med sin betjänt inför ögonen på tre prostituerade. Sodomi var belagt med dödsstraff på 1700-talet, och Sade klarade livhanken med nöd och näppe.

Hans sista inspärrning, från 1801 fram till hans död 1814, berodde uteslutande på att han skrivit romanerna om Justine och Juliette. Ekis Ekman hånar tanken på att Sade skulle vara en martyr för ”det fria ordet” trots att det rör sig om en människa som spärras in i tretton år för att han skrivit en bok som inte fallit makten på läppen.

Jag vet inte om någon har ställt upp Juliettes body-count. Men i ett annat av Sades centrala verk, De 120 dagarna i Sodom, finns faktiskt en lista. Där läser vi: ”4 härskare, 4 käringar, 6 i köket, 4 berätterskor, 8 knullare, 8 unga pojkar, 4 fruar, 8 unga flickor, summa 46 personer av vilka 30 blev dödade och sexton återvände till Paris”. De geometriskt uppställda orgierna övertygar läsaren grundligt att detta handlar om monomana fantasier som faktiskt är fullständigt jämlika ifråga om kön, ålder och klass.

Kajsa Ekis Ekman hävdar i stället att en tyst pakt mellan mitt förlag och världens alla våldtäktsmän och en allmän kulturell blindhet gör det ”omöjligt att göra en bokstavlig läsning, trots att han själv bokstavligen gjorde vad han skrev om”. Vad betyder ”bokstavligen gjorde”?

Menar hon att vi på samma sätt endast ska göra ”bokstavliga läsningar” av andra författare som är berömda torskar? Sådana som Charles Baudelaire, Gustaf Fröding, William Burroughs, V. S. Naipaul eller Kerstin Thorvall? Eller menar hon att alla författare som fantiserar fram bestialisk våldspornografi ska ställas till svars för den? Sådana som Camilla Läckberg eller Stieg Larsson?

En av de stora fördelarna med skönlitteratur är att den är rik, att den kan ge upphov till en mängd läsningar och tolkningar. Sades texter blandar en djupdykning i de sexuella fantasiernas bråddjup med utflykter i filosofins gränstrakter. Han skriver i en tid som ser det moderna samhället födas, och hans texter rör sig mot sekulariseringens, individualismens och materialismens nollpunkt. Det föds en oändlighet av tankemöjligheter ur läsningen av hans texter: reflexioner kring politik, humanism, begär, identitet, njutning, kropp, samhällelighet, ondska, makt.

Kajsa Ekis Ekman kunde inte bry sig mindre. Och bortsett från de fatala faktafelen lider hennes artikel av en grundläggande brist: hon lyckas inte ge någon vettig förklaring till att alla andra utom hon själv är blinda för kejsarens nakenhet. Hon klagar över att alla förklaringar till Sades storhet är kryptiska. Och visst: det kan ibland vara svårt att läsa Horkheimer och Adorno, de Beauvoir, Foucault, Sontag och de andra mästertänkarna.

Men jag tycker att Kajsa Ekis Ekman ska göra ett försök även om hon tycker det är svårt. Det är värt ansträngningen.