Hur mycket ska vi orka?

Jag skolkade från så många idrottslektioner jag kunde. Jag är knappt simkunnig och har aldrig klättrat högst upp i en ribbstol. Jag kan inte ens joja. Men länge tittade jag på all sport som sändes. Nuförtiden visas så mycket, att det är omöjligt att hänga med.

Idrotten får allt större utrymme i medierna, men betyder det att den är viktigare nu än förr?

Jag tror inte det. I alla fall inte för den enskilde tittaren.

Idrotten har blivit en jätteindustri med tv-avtal, reklamrättigheter och annat som ackumulerar enorma mängder kapital. Det gör att mediebolagen måste piska upp ett intresse som inte alltid finns.

Och även om tittarna fylkas, är det många som nostalgiskt minns hur det var när mästerskapen var svåråtkomliga. De kunde utspela sig mitt i natten på andra sidan Atlanten, förmedlade endast av en knastrig radioröst. Ingo 1959. Magnifik mystik. Minnen som skapat gemensamma referensramar åt generationer. I dag kan vi följa varenda svettdroppe som rinner och fuktar i alla discipliner. Dygnet och världen runt.

Kortbane-VM i simning och beachvolley. Shorttrack, där man åker skridskor på en hockeyrink, där den vinner som inte ramlar. Sånt fanns inte förr.

Ju mer sporten haussas upp, desto mer blasé blir jag. Och känner jag trots allt spänning, för det gör jag ju ibland, river den storvulna nationalismen revor i min upplevelse. För att inte tala om den elitiserade hjältedyrkan vi alla förväntas ägna oss åt - även i lagsporter är det individerna man koncentrerar sig på. När medierna blåser upp till batalj mellan ”Skönheten och Odjuret” - Carolina Klüft och Eunice Barber - skäms jag över mina kollegor.

Friidrotten har av naturliga förklaringar alltid haft fixstjärnor och är ett av få evenemang där män och kvinnor (del av en modeindustri) i princip får lika stor uppmärksamhet. Svenska medaljhopp samlar nationen för en stund, men de kämpar i skuggan av en publik som börjar bli mätt, som tröttnat på att bli inpiskad till tv-soffan.

Ju mer idrott vi möter, desto mindre blir den enskilda prestationen. Trots de makalösa resultaten från OS i Aten 2004 kommer vi ännu för lång tid framöver uppfatta Anders Gärderuds OS-guld 1976 som den största friidrottsbragden, och det alldeles oavsett att tävlingen bojkottades av de afrikanska löparna.

I Atlanta 1996 trodde invånarna att OS hette ”Coca Cola games”. Det är loggorna som tävlar. Nike, Adidas, Puma ... Vem sponsrade Kjell Isaksson 1972?

Den siste riktige skidåkaren var Thomas Wassberg. Efter Arne Borg har ingen varit värdig nog att kliva ner i en simbassäng. Det har inte sprungits nåt ordentligt maraton sedan slaget vid Marathon.

En viktig skillnad dock: Det spelades inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid.