Stelnad i ett hånflin

Jag vet inte om jag tillhör den där konstvärlden som står med brallorna nere tack vare Lars Vilks. Inte heller vet jag hur jag ska begripa mig på gränstestningar som inte utförs av en två­åring. Nu är det ju en bevandrad, kultiverad, välutbildad konstnär som provocerar och går vidare, hittar luckor där han återigen kan hugga till: haha, det här hade du inte tänkt på!

Jag erkänner: jag blir provocerad av hela projektet. Av meningslösa teckningar som inte håller balansen (Muhammed som rondellhund, ”judesuggan” enligt antisemitisk tradition), av uttalanden om den enkelspåriga politiska tendensen i Venedig (en enkelspårighet som nu med perspektiv på saken ter sig som ett under av spännande nyanser), av långa sarkastiska drapor på bloggen.

Att de som nyss försvarat kränkningar av muslimer nu blir rosenrasande när andra människor kränks är förstås märkligt. Men ändå.

Till sist är jag provocerad av att ett konstnärskap som jag uppskattat har stelnat i ett hånflin. Men det är bara en romantiskt färgad tanke, vi glömmer den. Nu fick du en text till som du kan smula sönder på din blogg, herr Vilks. Varsågod, jag bjuder på det.