Från Hollender till Odell

Objects in mirror are closer than they appear – det du ser i backspegeln är närmre än det verkar – står det, lite lätt idiotförklarande, på mc- och bilbackspeglar. En decenniesammanfattning luras lika mycket som den konvexa spegeln. 2000-talet avslutas inte nu, händelser och fenomen finns kvar i högsta grad, de är närmare än de verkar och just därför är de svåra att inte snöpa i samma sekund som man påstår något om dem.

Om man börjar mitt i. 2004. Det inleddes med vandaliseringen av Dror Feilers och Gunilla Sköld-Feilers Snövit och sanningens vansinne, fortsatte med bråket kring Tensta konsthall och avslutades med en av decenniets bästa soloutställningar på Moderna Museet, Ann-Sofie Sidéns In Between the Best of Worlds. Följande år vacklade Rooseum utför kanten och konflikten kring mohammedkarikatyrerna blev en konsthändelse av konceptuell art. Hur de såg ut visste väldigt få, diskussionen handlade i princip om idé och kontext.

I decenniemitten fanns den politiska konsten, den dokumenterande, dokumentära konsten sida vid sida med institutioner som arbetade projektartat, ville förvandla publiken till medskapare. När Konst 2 tog över Tensta konsthall innebar det slutet för de stora, introducerande och imponerande utställningarna. I stället fanns det ett kort tag ett – stundom svajigt – försök att rucka lite på konstvärldens hierarkier, på bilden av betraktaren som antingen helt underställd Konsten, eller konsten som utlämnad till Betraktarens diktatur (som ju också var temat för Venedigbiennalen 2003). Om det nu var det man gjorde i Tensta. De flesta som skrev om det (jag också) var ganska oförstående. Och det var ungefär samma sak med Rooseums många projekt. Det som skulle lösa upp, omskapa och skaka om blev i?stället nya hierarkier, nya avgränsningar – blev elitistiskt och exkluderande.

Samtidigt var konstnärer och den konst som syntes på de stora utställningarna, Documenta 11, 2002, och Venedigbiennalerna vid decenniemitten, mest inriktade på stora politiska projekt. Små skärmar med långa dokumenterande filmer eller bara intervjuer rakt av, hela rum med text i olika former. Flyktingpolitik, terrorism, Irakkriget – 00-talets nykoloniala katastrofer fastnade alla på olika sätt i konstens garn, bearbetades, förtydligades, gavs ny form. Och glömdes bort. Det var som att ju större fält konsten famnade desto mindre betydde den. 1990-talets identitetspolitiska konst gjorde definitivt ett större avtryck, användes mer och reproducerades mer.

Ett verk som var helt tidstypiskt och visades på Moderna Museet på utställningen Organising Freedom våren 2000 (där störst uppmärksamhet gick till Bjarne Melgaards famösa Gym Queens Deserve to Die) var Warte Mal! av Ann-Sofie Sidén. Intervjuer på skärm efter skärm, en polyfon berättelse om prostitution vid gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, om migrationer, fattigdom. Nu efteråt, med den där backspegeln som får allt betryggande långt bort, framstår verket som en sorts ikon för det tidiga 00-talet. Labyrintiskt och överväldigande, en realtidskonst skapad när ganska många kunde vända kameran mot sig själv, göra videodagböcker eller bara prata lite i någon dokusåpa.

Att vända kameran mot sig själv – eller snarare att sätta konstnärsjaget i centrum för en undersökning – binder för övrigt ihop en av decenniets första konstskandaler med den sista: Pål Hollenders Buy Bye Beauty och Anna Odells Okänd, kvinna 2009–349701. Det är en slump, såklart, men en vacker sådan. Den döljer i viss mån två viktiga förändringar i decenniets slutskede: att en mer fantasifull, romantisk och nästan dekorativ konst tagit större och större plats samt att konstnärsjaget lämnat plats för publikens jag: pedagogiken, bloggen, nätkommentaren.

I samma takt som flera offentliga rum glidit in i ett sentimentalt gullighetsrus – allt från söta kattungar på Youtube till Odd Molly-kläder – har också en ganska stor del av konstutställningarna varit av ett mer nyromantiskt/surrealistiskt/fantasyinspirerat slag. Det kan man se på vart och vartannat galleri och de stora utställningarna med surrealistikonerna Max Ernst och Salvador Dalí är också en del i detta intresse för drömmen, undermedvetenheten, sagan.

En konstnär som Pipilotti Rist, som debuterade under 90-talet med ett par uppkäftiga verk, visades på Magasin 3 våren 2007 i en av de mest genomarbetade feel-good-utställningarna som gjorts. Vi ligger i något som väcker minnen av kuddrum och ser upp i ett paradis. Ungefär. För det är klart att det under ytan simmar något hotfullt. Men grejen med den nygamla romantiska trenden är att konsten kryper in i psyket igen, in i ett allmänmänskligt tillstånd, i jagets helt egna mysterier.

Man kan titta på Hollender och Odell igen: där han knappast gjorde mer än situera sig som torsk, återskapade hon ett kroppsminne från sitt eget liv. Det fanns inget uppenbart personligt motiv hos Pål Hollender medan ett sådant var viktigt för Odell. Två olika arbetssätt som råkar sammanfalla med decenniets början och slut.

När Moderna museet återinvigdes 2004 satsade man mycket på den publika verksamheten. Då var det fri entré och det ökade besöksantalet krävde mer pedagogik. Och pedagogiken måste ändå sägas vara 00-talets svar på curatorkungens 90-tal. I höstas skrev till exempel konstkritikern Anna Brodow i Svenska Dagbladet mer om det pedagogiska materialet för Göteborgsbiennalen, än om själva utställningen. Och den senaste Documenta profilerade sig med – pedagogik.

I backspegeln är det långt bort, i verkligheten nära. Att spå något för ett nytt decennium är förstås meningslöst. Men ändå: en mer polariserad konstvärld där pengarna finns på ett ställe, kreativiteten på ett annat. En nytändning för Moderna Museet när det blir ny chef om något år. En fortsatt uppgradering av det pedagogiska arbetet. Men där började det visst likna en önskelista.