En svart paradox

I söndags avslöjades i den israeliska Channel 2 att det israeliska militärsjukhuset Abu Kabir under 1990-talet systematiskt och olagligt har tagit organ från döda palestinier. Det är chefspatologen Yehuda Hiss själv som erkänner organstölden i en bandad intervju med Nancy Scheper-Hughes, professor i antropologi och världsledande expert på organ handel vid Berkeley-universitet.

Scheper-Hughes, som även avslöjade organskandalen i New Jersey, gjorde intervjun redan 1998 och offentliggör nu sitt forskningsmaterial med anledning av Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel den 17 augusti.

Hiss erkänner att man tagit organ från såväl palestinier som utländska gäst arbetare och israeler. För några veckor sedan fälldes han i israelisk domstol till ett belopp på motsvarande 2,8 miljoner kronor för organstöld på en israelisk judisk soldat.

Därmed torde diskussionen vara avslutad huruvida Aftonbladet hade rätt att ställa frågan vad som hänt Bilal, som 1992 sköts av den israeliska armén, obducerades på Abu Kabir och sedan dumpades uppsprättad och hopsydd från hakan till ljumsken inför familjen och Donald Boströms kamera.

Ingen kan längre avfärda familjernas oro med den rasistiska förförståelsen, att det vet man väl, att araber är lögnare.

Avslöjandet i söndags blev breaking news i flera stora internationella medier – CNN, BBC, New York Times, Guardian etcetera – men inte i Sverige.

Det här ändrar ingenting, bloggar Svenska Dagbladets ledarredaktion irriterat. Det är säkert riktigt. Det här ändrar ingenting för dem som hela hösten deltagit i den skamlösa kampanj mot Aftonbladet där ingen lögn eller anklagelse varit för liten eller stor för att stoppas av ett publicistiskt samvete.

Jag borde känna någon sorts glädje över att de palestinska familjerna nu tack vare Boströms artikel får upprättelse och chans att veta vad som hänt människor de älskat och förlorat, men jag känner bara sorg. Sorg över likskändning som ultimat maktdemonstration. Sorg över den svenska mediesituationen, som är vår ständiga vardag, långt från händelserna på Västbanken.

Den svenska liberala pressen har nästan unisont ställt sig i drängtjänst hos de israeliska hökarna på ett sätt som saknar motstycke i de flesta av världens medier; opinionen i Israel har varit långt mer nyanserad. Liberalernas lojalitet mot denna ockupationsregim är ett osmält arv sedan Herbert Tingstens dagar, den triggar på en devot beundran för USA och ett reflexmässigt hat mot den svenska vänstern. Man måste alltid positionera sig på den andra sidan, även om det betyder sammanbrott för grundläggande moraliska värden.

Jag har vid upprepade tillfällen fått frågan om jag ångrar publiceringen. Frågan generar mig. Den dagen jag slutar engagera mig för palestiniernas sak har jag förtvinat som människa. Det betyder inte att jag tar tillbaka den självkritik som jag tidigare riktat mot ett par svagheter i vår publicering.

När jag läser artikeln i efterhand kan jag begripa dem som inte förstår hur sommarens organskandal i New Jersey skulle ha att göra med de händelser Boström bevittnade för 17 år sedan på Västbanken och sedan dess försökt engagera världen i. New Jersey med sina israeliska kopplingar var en möjlighet för Boström att aktualisera och uppmärksamma samma brott som engagerat honom ända sedan han första gången skrev om dem i sin bok Inshallah.

För mig var det en självklarhet, men jag begriper om det inte var det för alla. Kanske borde vi även gjort än tydligare att israeliska armén inte skjuter palestinier i syfte att stjäla organ, de tar organ när de dödat av andra skäl – skäl som världens mest moraliska armé alltid anser sig ha. Boström påstår heller inget annat och troligen är denna min själv kritik fåfäng; ockupationsmaktens medlöpare skulle ändå ljugit ihop och tjatat in sin tolkning.

Det är en svart paradox i sammanhanget att det är just defekterna som gjorde artikeln så explosiv att den inte lämnades åt sitt eget öde, vilket annars ofta drabbar kulturartiklar.

Publiceringen av Donald Boströms artikel har stärkt svensk kulturjournalistik. Vi har visat att kultursidorna kan vara en yta för viktiga saker – här finns plats för skribenter som skriver om liv och död, på liv och död.

Kulturjournalistikens uppgift är inte att leverera svar, utan att formulera de stora öppna frågorna som uppmanar till fortsatt journalistiskt arbete. Det hör till ovanligheten att någon hör sammar sådana vädjanden, men den här gången började journalister och forskare – utanför Sverige – att gräva upp och redovisa saker.

Söndagens avslöjanden är bara början.