Skandalskriverier

Dags för ännu en vända med Anna Odell, NUG, Victor Marx, Oscar Guermouche och Magdalena Nordin.

Palettens nya nummer med rubriken "Konst och kontrovers" vill ge nytt liv åt vårens konstskandaler. En rimlig ambition. Men jag kan inte låta bli att undra vad Paletten egentligen vill åstadkomma, utöver att knyta an till en diskussion som uppfattas som aktuell.

Samma sak med förra numret på temat konstkritik. Någon har utropat konstkritikens kris och Paletten hoppar på tåget. Men att ämnet på ett våldsamt vis sätter skribenternas eget skrivande på spel tycks vara något som till varje pris ska döljas. Läsarens blick måste riktas någon annanstans. Numrets brist på fördjupning och hållning blir därmed en performativ iscensättning av en kris som helst ska sopas under mattan.

En explosiv tinktur vore annars att låta ämnena kritik och kontrovers beröra varandra. Kanske finns där rentav ett samband?

Ta Odell.

Ingen initierad bedömare kan på allvar hävda att den ambitiösa konstfackstudenten ännu åstadkommit något av verklig konstnärlig betydelse. Ändå har hon haft större genomslag än någon annan svensk konstnär på senare år. För många har Odell kanske rentav kommit att personifiera begreppet samtidskonst. Om detta är symptom på en kris kan det också vara ett tillfälle till kritisk självrannsakan och aktiv historieskrivning. Kanske finns här något att lära?

Nu handlar det nya numret inte bara om den svenska konstvåren, utan också om Mandana Moghaddams konflikt med den iranska censuren och stencilgraffiti på liv och död i den mexikanska delstaten Oaxaca. Läsaren påminns om att utan ett förtryckande statligt nyttotänkande funnes inte något behov av en autonom estetisk sfär. Och förtryckets formel låter kusligt bekant: konsten ska vara uppbygglig, bra för samhället. Därmed aktualiseras en blind fläck både i Paletten och den debatt som fördes tidigare under året: den svenska konstens relation till sin viktigaste uppdragsgivare. Staten.

Är det verkligen ett problem att konstnärer åtalas när de misstänks ha brutit mot lagen? Bör rättssystemet då anpassas efter konstnärers handlingar i stället för tvärtom? Och vad har i så fall vunnits: på vilket sätt blir konsten mer fri att exempelvis agera politiskt om varje kritiskt yttrande stämplas som godkänt av en statlig institution?

Nu blev ju Odell-domen fällande vilket får betraktas som en liten seger för konsten. Och gissningsvis kommer konsthögskolorna inte att böja sig för kraven att agera ”ansvarig utgivare” för studenternas arbete.

Det vore inte bara praktiskt ogenomförbart – som Måns Wrange påpekar i sin balanserade text – utan skulle också innebära ett överskridande av en gräns som uppfattats som konstitutiv för konsten som en självständig sfär i den moderna, liberala, rättsstaten. Det vore med andra ord inte särskilt lyckat.

Visst är det en svår diskussion. Själv är jag varken juridiskt bildad eller ens särskilt road av den här typen av frågor. Tur då att det finns hållpunkter: konsten är inget subjekt som underordnar sig lagen. Och den kan inte förväntas följa någon vedertagen moral. Detta är självklarheter för en konstkritik med ambition att uppehålla sig vid det väsentliga. Men det är just det man inte lyckas med i Paletten. Utöver Wranges bidrag finns där inget som fördjupar eller ifrågasätter den debatt som fördes i media under våren.

Vilket pekar på ett större problem. Att samtidskonsten knappt har några kritiska fora utöver dagskritiken. Det är en fattigdom som allt mer sätter sin prägel på svenskt konstliv.