Woolfs värld kryllar av kvinnor

Dear Virginia,

hoppas att du har det bra. Att fåglarna kvittrar i trädgården där du ligger begravd. Här i Stockholm är det vinter och jag längtar annorstädes. Till somrarna i Bloomsbury och dina litterära jaktmarker. Jag har läst ditt förstlingsverk Resan ut och vill skriva och tacka. För den och för rummet där jag nu sitter. Bredvid mig ligger En fördämning mot Stilla havet, ett tidigt verk av en annan av nittonhundratalets stora författare. När jag läste den blev jag besviken, jag hade inte väntat mig något så konventionellt. Sen förstod jag att det tar lång tid att bli Marguerite Duras. Inte heller du var Virginia Woolf från början.

När du skrev det första utkastet till din debut hette du Stephen, romanen kallade du Melymbrosia. 1915 kom den ut, då hade du gift dig med Leonard Woolf och bestämt dig för att ge den ett annat namn. Vågorna hade ännu inte satts i rullning, Orlando hade inte påbörjat sin transformation, det skulle ta fjorton år innan Ett eget rum fick sin skepnad. Den enda som fanns var Mrs Dalloway. Redan på de första sidorna i Resan ut går hon omkring och konverserar. Men den här gången är hon inte huvudperson, även om det dröjer innan det framgår att det här är Rachel Vinraces historia.

Rachel är tjugofyra år, inåtvänd och konturlös, en produkt av viktorianismens kval och ideal. Tillsammans med sin morbror och hans fru lämnar hon England för en rekreationsort i Sydamerika. Där bekantar hon sig med världen, både den svindlande naturen och de egna emotionerna. I interaktion med sin omgivning, och genom en serie utdragna händelser, formas hon till ett självständigt subjekt. Först då kan hon närma sig den kärlek som hon så länge har velat utforska.

Det är inte bara Mrs Dalloway du introducerar, också dina viktigaste teman finns med från början. Karaktärerna pratar om den framväxande moderniteten, om kriget och kolonierna. De tillhör ett bildat borgerskap, en värld som fortfarande är få förunnad. Där kryllar det av kvinnor: gifta och ungmöer, fogliga och bångstyriga. Du avslöjar aldrig på vems sida du står när du skildrar deras livsval, men jag tror att du tycker att de alla har lång väg att vandra innan de är fria.

Varför gestaltar du inte lokalbefolkningen, är de helt ointressanta? Dina passagerare reser ut till en helt ny plats, men fortsätter att leva som hemma. De hamnar i ett fantasins Sydamerika, ”som inte finns på någon karta”, skriver E.M. Forster, din Bloomsburykollega. Men Sydamerika finns ju faktiskt. Där brottas man fortfarande med de problem dina landmän åsamkat. Kanske är arrogansen och den bristande interaktionen just ett sätt att visa på Englands förhållningssätt till kolonierna.

Det är så fascinerande hur du på samma gång kan skriva så flödande och så balanserat. Hur din bok kan vara så levande när den är så perfekt slipad. Det är sant som du påstod, att den prosa som liknar poesin är den mest utsökta. Bitvis är din debut en enda lång dikt, med korta medvetandeströmmar varvade med dialog och humoristiska karaktärsbeskrivningar. Ibland tror jag att du egentligen ville skriva en konventionell roman, men jag är glad att du inte har lyckats.

Inte bara Marguerite Yourcenar och Jorge Luis Borges har översatt dig, också Maria Ekman. Jag vill tacka henne å dina vägnar, du skulle bli så glad om du visste hur vackert hon förvaltar ditt språks skiftningar.

Här i Sverige är du i ropet nu, i vår kommer Susan Sellers bok om dig och din syster Vanessa. Jag vet att du skrev att de bästa breven är de som aldrig kan offentliggöras, men jag skickar dig ändå det här, i hopp om att resan ska fortsätta. Om du bara inte hade vandrat ut i floden med stenar i fickorna. Jag hade så gärna velat läsa ännu en roman av din hand.

Yours sincerely,