Facket betalar kalaset

Tidskriften Arena brukar försvara sin självklara rätt att kritisera vänstern. Man använder gärna förklenande tillmälen mot dem man inte gillar, såsom ”nationalvänster” om EMU-motståndare. När Kajsa Ekis Ekman kritiserade tidskriftens högerlinje ( Dagens Nyheter 11 juni 2009) klämde redaktörerna åt henne på annonsplats. Över ett citat ur Ekis Ekmans text satte man rubriken: ”PRENUMERERA PÅ ARENA – MEDIEVÄNSTERNS ORO”. Hela begreppet vänster blev därmed ett invektiv att slå i huvudet på en kollega – som stämplas och sorteras in i en medievänster man tydligen själv inte vill vara en del av.

Därför är det intressant att se den motsägelsefulla reaktion vi fick efter vår kritik av tidskriften Arenas postmoderna politiska linje ( Aftonbladet 12 januari). Håkan Bengtsson och Karolina Ramqvist (Aftonbladet 15 januari) gör först ett halsbrytande lappkast och anklagar oss för att vända sig mot de egna leden istället för mot den verkliga fienden (oklart vilken det nu är).

Man förnekar att Arena alls har någon politisk linje, och övergår till att räkna upp delar av den större Arenagruppens verksamhet som mycket väl kan betecknas som vänster. Det är rapporter om socialförsäkringar och arbetsskador etcetera. Man pekar på Dagens Arena, en ledarsida på nätet med egen chefredaktör och en helt annan politisk bredd än tidskriften Arena och som vi överhuvudtaget inte kritiserat. Man hänvisar rent av till förlaget Atlas utgivning av Åsa Linderborgs Mig äger ingen som bevis för att man visst är intresserad av klass.

Bevisföringen är absurd. Om någon kritiserat DN för att driva en nyliberal agenda och DN:s ledarredaktion svarat att Albert Bonniers förlag faktiskt gett ut Susanna Alakoskis proletärroman Svinalängorna, så hade det svaret nog väckt munterhet. Men så argumenterar faktiskt Bengtsson och Ramqvist.

Varför vill inte Arena seriöst diskutera sin politiska linje?

Förklaringen är att vi är okänsliga nog att vilja diskutera LO:s och TCO-förbundens ekonomiska stöd åt en tidskrift som i praktiken argumenterar mot fackligt arbete. När Karolina Ramqvist hävdar att politisk enighet och samordnade ansträngningar inom vänstern tillhör det förgångna så tas ju hennes lön från fackavgifter inbetalda av fackmedlemmar som begriper att löntagarna inte har en chans utan en stark fackföreningsrörelse. Och när Arena-redaktörerna dömer ut klassanalysen som obrukbar i det postindustriella samhället så betalas dessa funderingar bland annat av en stödannons där LO-förbundet Pappers upplyser om att en miljon svenskar i dag sysselsätts av industrin och att den siffran växer.

Plötsligt rädda att förlora LO-medlemmarnas pengar ropar nu Arenaredaktörerna ängsligt: Vi är vänster! Vi är visst vänster!

Försvarstalet ger dock ett schizofrent intryck. För samtidigt som man månar om etiketten vänster för att behålla sina annonsörer avfärdar man vårt intresse för klass-, välfärds- och maktfrågor som hemmahörande i en inskränkt sekteristkultur. Vi anklagas för fixering vid Arenas sexualpolitiska hållning. Men det är inte att Arena snackar sex, kön och hbt utan hur man gör det som är problemet.

Vi delar Tiina Rosenbergs analys i Sex utan solidaritet (Aftonbladet 7 jan). Undanträngningen av klassperspektivet i feminist- och hbt-rörelsen ”har lett till en nyliberal, konsumistisk hbt-rörelse som endast intresserar sig för hbt-personers avancemang i politik, näringsliv och statsapparat, bygger på kapitalistiska värderingar som profit, konkurrens och ackumulation i stället för solidaritet, icke-konkurrens och alternativ till den fria marknaden.” Sex, kön och emancipation kan aldrig förstås fritt från rådande maktförhållanden eller klassrelationer. Som Rosenberg sammanfattar sin artikel: ”utan solidarisk fördelningspolitik ingen sexuell frihet”.

Det är detta perspektiv som Arena-redaktörerna försöker marginalisera med invektiv som sekteristkultur. Även Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein kastar ”sektvänster” mot oss i sin blogg – och glömmer att nämna att hon själv sitter i Arenagruppens styrelse.

Vad Arena här åstadkommer är en allvarlig högervridning av det offentliga samtalet. Klass-, välfärds- och maktfrågor, det vill säga hela den fackliga rörelsens och socialdemokratins traditionella kärnfrågor – stämplas sektvänster.

Högern jublar. Bara timmar efter att vår artikel publicerats stod Expressens kultursida, Svenska Dagbladets ledarblogg och Dilsa Demirbag-Steen upp som en man för Arena.

Detta stöd är naturligt. För det är ju som Olle Svenning uttrycker det i sitt stöd för vår kritik av Arena: ”Utan ekonomisk och social radikalism sjunker socialismen under jorden. Hela Europa står som exempelsamling på Josefssons/Suhonens tes” (Aftonbladet 17 januari). Tidskriften Arena är en tydlig förkämpe för just den tredje väg och den postmodernisering av europeisk socialdemokrati som lett till att rörelsen i dag står historiskt svag. Därför är Tidskriften Arena en vänster som nyliberalerna inte vill vara utan.