Texten blir till fysiska bilder

I höstas framträdde Johannes Heldén på Göteborgs poesifestival, men jag såg honom inte. I stället såg jag träd och texter växa fram på en duk. Rörelsen i hans nya diktsamling Science Fiction påminner mig om denna upplevelse. Liksom på duken slår bilderna ut på boksidan, för att strax därefter retirera. Det är ett vackert och hotfullt universum som träder fram, tekniskt avancerad men estetiskt gammaldags.

Omslaget ser ut som en mörknad himmel. När ljuset kommer in är det i form av en flygplansstrålkastare som riktas mot landskapet och avgör vad som får synas. Det som syns är farkoster, nedsvärtade glasrutor, skimrande odjur och böcker som trillat ut ur hyllorna. Det är en övervuxen och övergiven scenografi där objekten blivit levande, naturen invaderat rummen och människokroppen förtingligats. Plötsligt lyfter en tromb högen av höstlöv som ligger i den mörka hallen, bokhyllorna strävar hela tiden efter att återgå till träd. De intrikata relationerna mellan rum, kropp, natur och objekt bildar ett starkt narrativ som gör dikterna nästan romanlika; att läsa dem är att bokstavligen träda in i en annan värld.

Science Fiction äger rum i ett enda svep, ett ständigt malande apokalyptiskt modus. Här och var finns ett uppfordrande imperativ som sträcker sig ut ur sidorna och riktar sig till mig som läser. Vems är den egentligen, rösten som uppmanar mig att ”anteckna allt jag säger och gör, följa mig överallt och slutligen förstå” eller att ”nollställa räkneverken”? Rösten försöker kontrollera mig och gör mig underdånig. Utan att reflektera gör jag precis som den säger: jag lägger ner boken och tar upp den igen, utför dess metapoetiska kommandon med lika stort obehag som hänförelse.

Några sidor innan slutet slutar pagineringen och dikten blir plötslig späckad med referenser. De flyger mig över huvudet, utan att det egentligen gör så mycket. Jag föreställer mig att de hänvisar till filmer, mest för att jag identifierar bokens bilder som filmiska. De känns som konsekvensen av en film, som om apokalypsen tagit sig ut ur fiktionen man konsumerat, in i ens egen verklighet. Eller som Heldén själv skriver: ”fiktionen antar fysisk form”, en rad som formar sig som en estetik för hela hans projekt. När teven stängts av finns bara det knarriga huset kvar, nyfikenheten och de monstruösa proportioner som skuggor och fantasier kan anta.

Det som hotar kroppen är undervattensljud och förvridna trädstammar, aldrig andra kroppar. Det gör att jag till en början läser dikten som skriven utifrån en privilegierad position, en trygg pojkrumsvärld där inga egentliga faror finns. Men ju längre jag befinner mig i dikten desto mer växer kroppsligheten, och till slut materialiseras hoten på ett sätt som blir obehagligt också för mig. Jag vill blunda tills natten gått över och farkosten lyft, eller till nästa gång jag blir uppmanad att följa efter.