Kass på klass

Låt arbetarlitteraturen flöda fritt och låt varje bok få den form som fulländar den. Magnus Ringgren har fel när han påstår att arbetarlitteraturens förespråkare kräver att den ska vara realistisk. Realismen har sina mästare, liksom modernismen. Modern litteratur är dessutom ofta en hybrid.

Jag är inte lika svartsynt som Göran Greider som skriver att arbetarlitteraturens enda hem är hos läsarna. Just nu ges det ut mängder med klasskildrare. Hela den estetiska paletten finns där: diskbänkssurrealism hos Per Johanssons Göteborg i päls, episk krönika i Anna Jörgensdotters Bergets döttrar, självbiografiskt dokumentärt i Åsa Linderborgs Mig äger ingen och imploderande ilskna ramsor i Helene Rådbergs diktsamling Det gula rummets små terapistycken.

Klasslitteraturen kan inte vara alldeles hemlös när klasskildrare, som författarna i regel föredrar att kalla sig, får förstadagsrecensioner (om de kommer på större förlag), undervisar på journalisthögskolor och när klass numera är ett hett ämne på universitetet. Jag vet inte hur många avhandlingar och uppsatser i litteraturvetenskap och sociologi som skrivs just nu om genus/ klass.

Det finns ett nymornat intresse för klass även på de redaktioner som de senaste femton åren låtit genus och etnicitet ersätta klassbegreppet. Medelklassen sjunker. De börjar få syn på dem de osynliggjort. Oj då, det finns fortfarande fabriksarbetare! Det finns snöskottare, vägarbetare, diskare och kokerskor. Yrken som faktiskt inte kan outsourcas till Ukraina.

Men fortfarande är begreppet svårtacklat på kultursidorna, där har Göran Greider rätt om hemlösheten. Det gäller särskilt den klasslitteratur som vill skildra hur klasshierarkierna och förtrycket ser ut i dag. Det blir oro i leden hos den medelklass som skriver. Så mycket enklare att omhulda en uppväxtskildring från 70-talet. Tänk så det var i Ystad. Då. Du milde så hårt kroppsarbetarna hade det i Västerås. Då.

Hur ska den medelklass som anser att vi inte längre har något klassamhälle, bara för att en renhållningsarbetare tjänar mer än en lyrikkritiker, tackla den uppfordrande klasslitteraturen? Hur ska teoretiskt bevandrade litteraturkritiker som vill omfattas av intersektionaliteten (genus, klass, etnicitet, sexualitet) kunna ringa in klass när de står hjälplösa inför klassbegreppet? Det patriarkala förtrycket har de erfarenhet av, men få vet hur klassförtryck känns. Och modern forskning om klass har hamnat på efterkälken: det är krångligare att läsa på.

Följden kan till exempel bli att feministiska kritiker använder samma mästrande retorik mot klasskildrare (det här är inte estetiskt fullgånget! Här används inte godkända teoretiker!) som manliga kritiker tidigare mästrat kvinnor som skrivit ”bekännelselitteratur” och identitetspolitiska berättelser. Men inte nu längre. Män är numera mer genusmedvetna än feminister är klassmedvetna.

Det finns ett problem med att bedöma språket i en roman som med patos skildrar ett brinnande nu som Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset. Vad är sliten samtidsjargong? Och vad är ett språk som kan bli bestående och för framtida läsare levandegöra 2010? Vi kan nämligen inte riktigt veta. På 1880-talet stod August Strindberg för ett litterärt samtidsvrål som till och med nådde ut till arbetarklassen. Vissa kritiker tvivlade på att Strindberg skulle överleva som författare. Han ansågs för hetsig och tendentiös på bekostnad av konstnärlig fördjupning.

Ja, det finns ett problem när vänsterradikala författare anser att graden av radikalitet först och främst mäts i estetik. Estetiken som motståndsrörelse. De diskuterar sällan det samhällsproblem som boken uttrycker. De vill helt enkelt inte ha en litteratur som ”vilar i det igenkännbara” som Hanna Hallgren skrev. De ogiltigförklarar därmed den radikalitet som finns hos en klasslitteratur som skänker identifikatorisk läsning hos arbetare. Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna ledde till en ny kategori av bokköpare. Bokhandlare brukar muntert berätta om männen i blåkläder som klev in i butiken för första gången.

Arbetarförfattarna har genom åren bittert fått erfara att vänsterpressen inte har varit deras hem. Då ansågs de för estetiska och individualistiska (exempelvis Eyvind Johnson och senare Kurt Salomonsson). Nu handlar det snarare om påstådd brist på estetik. Det paradoxala var att många proletärförfattare blev respektfullare bemötta i högerpressen. Det gäller än i dag. Klasskildrarna blir mer njuggt behandlade på Aftonbladets kultursida än i Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Jag har själv fått smaka på det vad gäller min sakprosa om klass som sammantagen blivit svalast mottagen i just Aftonbladet.

Jag tror att många klasskildrare som vill förmedla en insikt om dagens klassamhälle sörjer att Aftonbladet är den sista kultursidan de kan räkna som sitt hem.

Anneli Jordahl

Anneli Jordahl är författare och kritiker