Låt drevet gå!

I helgen meddelades att prinsessan Madeleine och Jonas brutit sin förlovning. Det är mediernas fel, säger ordföranden för Rojalistiska föreningen. Men utsattes kungahuset verkligen för ett drev, när det avslöjades att Jonas haft kila-tjena-mellan-bena med en annan kvinna än den han ska gifta sig med? Medierna ska inte syssla med relationsproblem, men, som Per Svensson påpekar, i det här fallet handlar det om en skattefinansierad institution vars enda uppgift är att avla arvingar. När det gäller familjen Bernadottes otro och åtrå finns det ett allmänintresse.

Jag funderar över Madeleines nakna förlovningsfinger när jag läser den pinfärska Drevet går.

Den 24 oktober 2007 avslöjade Aftonbladet att regeringskansliets högsta politiska tjänsteman, Ulrica Schenström, blaskat på krogen ihop med TV4-reportern Anders Pihlblad. Inom några timmar var mediadrevet i full gång – alla jagade de olyckliga festprissarna. Schenström tvingades avgå. Pihlblad fick privatlivet krossat och blev även av med sin journalistiska oskuld. Han som själv deltagit i drev, var plötsligt kollegornas villebråd. Det är om denna och andras erfarenheter han nu skrivit debatt- och intervjuboken Drevet går.

När jag läser boken förvånas jag av hur få drev Pihlblad kan skrapa ihop, även om boken gör mig påmind om sånt jag redan glömt: Visst ja, den där idioten! Som statsrådet som hade svart barnflicka för att hon var så fattig, trots en deklarerad inkomst på 16 miljoner. Det är bitvis intressant läsning, men Pihlströms definition av ”drev” är för löskokt för att boken ska få någon analytisk precision.

När kungen trodde det bodde örebroare i Arboga fick han spefulla rubriker, men han utsattes knappast för ett drev. När Björn Ranelid hånades för sitt påstådda läppglans inleddes en lågintensiv mobbningskampanj – men drev? Pihlblad bjuder också på ”drev” jag aldrig hört talas om. Som att Stig-Björn Ljunggren ska ha rullats i tjära och fjädrar när han kallade sossekvinnorna norr om Gävle för ”hängbröstvänstern” (vilket även de själva gör).

Om jag försöker mig på en egen definition, skulle jag säga att ett drev är när medierna under en längre period jagar någon som gjort något misstänkt olagligt eller omoraliskt, och man inte drar sig för att rikta ett teleobjektiv mot hemmet eller söka upp barnen i skolan. Ibland – men långtifrån alltid – tappas proportionerna och sakfrågan bort; medierna vill snarare åt skalpen än sanningen.

Ett gott exempel är förre kabinettssekreteraren Lars Danielsson. Han hudflängdes från december 2005 till juli 2007 och gjordes nästan personligen ansvarig för att 500 svenskar mist sitt liv i en naturkatastrof. Medierna spred ryktet att han möjligen hade fläckat ner lakanen hos en underordnad, vilket skulle förklara varför han – eventuellt – inte hade varit på Rosenbad den aktuella katastrofmorgonen. ”Kan du bevisa att ni inte hade ett förhållande?” var en fråga Danielsson förväntades svara på. Värst i denna bedrövliga hetsjakt var Aftonbladet, där tidningens förre chefredaktör Anders Gerdin själv var drivande med flera egenhändigt skrivna artiklar.

Ofta går den grävjournalistik över i drev, som ibland kantrar över i allmänna sjavigheter. Avslöjandet att Ebbe Carlsson med justitieministerns goda minne tilläts bedriva privatspaning mot förmenta Palmemördare förvandlades till ett berättigat drev, men kom snart att handla om hans homosexualitet. Här kan jämföras med hur Pihlblad behandlades; journalisterna tvärtom förteg hans sexuella läggning i syfte att fabricera nåt snaskigt mellan honom och Schenström.

Varför uppstår det drev? Pihlblad ger inget bra svar, och kanske finns det inget. Ibland drar drevet igång för att man svarar på frågor. Ibland för att man inte gör det.

Att göra sig tillgänglig är ingen garanti för att mota ett drev i grind. I höstas gav Jan Guillou mer information om sitt samröre med KGB än Expressen nånsin själva kunde gräva fram, och han gav framför allt en förklaring. Det hjälpte föga när journalisterna efter behag klippte och klistrade i svaren. Det var först när Guillou efter flera dagar gavs möjlighet att tala i direktsändning i Agenda, som hans ostympade version nådde allmänheten.

Lite nedslående är insikten att tigandet är en så effektiv metod. När dataintrångsskandalen briserade förra valet gjorde sig liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm oanträffbar i två veckor. Sen dök han upp i riksdagen som inget hade hänt. Och det gick vi journalister med på. Samma sak när Tobias Billström inte betalat tv-licensen; han tog en ”timeout” och sen var allt bra.

Den som vill försöka stoppa ett drev kan naturligtvis likt Jan O Karlsson göra ”en pudel”. Men då måste man visa att man menar allvar. När jag hör den ena efter den andra slentrianmässigt haspla ur sig frasen: ”Jag är den förste att beklaga det som har hänt”, tycks det mig som det är omodernt att känna skuld.

Ett sätt att stoppa drevet är ju att avgå. Vad som då händer är att vi journalister tappar intresset och därmed förlorar medborgarna sin chans att få saken ordentligt utredd – det var skalpen vi ville ha.

Inga journalister vill delta i drev, skriver Pihlblad, och vi jagar heller inte i flock i den meningen att vi samarbetar. Samtidigt kan vi ju inte avstå från att granska en historia bara för att alla andra är på den. Mediernas sammantagna resurser blir givetvis en väldig kraft. Jag var själv en i drevet mot Wanja Lundby-Wedin, då det avslöjades att hon godkänt voluminösa bonusar. Jag ångrar inte ett ord, men imponerades av hennes professionella vänlighet när vi senare båda var talare på en manifestation mot rasism.

Det hävdas att män och kvinnor behandlas olika när drevet går. Så är det ofta, även om inte Wanja Lundby-Wedin är ett exempel. Det är inte heller Ulrica Schenström, också om hon påstår det i bokens förord. Visst behandlades hon och Pihlblad olika, men skillnaden är att Schenström rullade hatt en natt när hon hade krisjour.

Som skön kontrast till Schenströms självömkande litanior står Cecilia Stegö Chilò, som menar att drevet hon drabbades av i samband med de obetalda tv-licenserna var helt i sin ordning. Men Pihlblad ursäktar henne med att det där var ”gamla synder” som inget säger om hennes kompetens. Men synderna (läs: lagbrottet) var inte äldre än att de pågick när hon blev utsedd till kulturminister – med ansvar för public service.

Som medieforskaren Bengt Johansson så riktigt säger, är det bara diktaturer som saknar politiska skandaler. Beklämmande därför att läsa Wanja Lundby-Wedins veklagan: ”Om medierna kan avsätta en demokratiskt vald ordförande i Sveriges största folkrörelse, vad händer då?” Ja, varför ska medierna inte kunna göra det? Problemet är att mediernas makt är för begränsad, att vi så sällan kommer åt odemokratiskt valda ledare, med Scandia-direktörerna som ett lysande undantag.

Min slutsats av Drevet går, är att vi har för få drev i Sverige. Även om ett drev är en mardröm för den som drabbas, är inte alla drev av ondo. Det finns de som har missbrukat sina positioner, brutit mot lagen eller handlat allmänt omdömeslöst, och de ska tvingas fram i ljuset. Visst kan man, som Pihlblad och Schenström, vädja till att vi alla innerst inne är människor. Men vem säger att en människa får göra vad som helst?

Varför finns det ingen som sliter huden av Carl Bildt för hans blodiga oljeaffärer i Afrika? Varför fick inte Mats Odell löpa gatlopp för den korrupta hanteringen av Carnegie? Varför släpper medierna hela frågan om det moderata valfusket i förorterna? Beror det på att de som drabbats är invandrare? För inte kan väl moderaterna vara untouchable?

Det tycks som om vissa frågor är för ideologiskt känsliga för att vi journalister ska peta i dem. Hur mycket skit torde det inte finnas att gräva upp för den som vågar intressera sig för privatiseringarna och regeringens band till näringslivet? Hur många drev uteblir inte på grund av mediernas feghet eller ideologiska autism – ingen granskning höger om Sveavägen?

Alla journalister drömmer om att fälla ett statsråd. Färre vågar medverka till att avsätta en hel regering. Vi är ytterst få som vill välta ett helt samhällsystem över ända.