En sorts seger

Minuter innan de svenska överlevarna från Mavi Marmara ska möta folksamlingen i ankomsthallen på Arlanda, kliver plötsligt ordföranden i förbundet Sverige – Israel, Gunnar Hökmark, in genom dörrarna.

Nej, han har inte varit ombord på skeppen, han har bara anlänt från Köpenhamn. Han har inget med det här att göra, egentligen.

Men Hökmark, känd för att vara obrottsligt lojal med hur Israels regering och Israels armé agerar, har dagen innan bloggat att det som hänt 78 sjömil utanför Gazas kust är en ”tragedi” och att ansvaret för den ligger extra tungt på den israeliska regeringen.

Det är inte likt honom.

Något har onekligen förändrats efter massakern på Mavi Marmara.

Hur än attacken på båten gick till, så är alla relativt sansade debattörer från höger till vänster, öst till väst och nord till syd överens om att de nio som förlorade livet på båten var offer för ett blodigt, brutalt och oförlåtligt övergrepp.

Och det måste få konsekvenser.

En seger?

Ja visst är det en sorts seger för Ship to Gaza.

En gräns har öppnats. En blockad kanske kommer att hävas. Och i Knesset är regeringspartiet så pressat att man

nästan tar till knytnävarna. Kanske kan till och med en regering falla.

Men det är en seger utan vinnare.

Visst ger Mattias Gardell tv-intervjuer draperad i palestinska flaggan, som vore han palestinaaktivismens Carolina Klüft, en outtröttlig mångkampare med en glöd få kan mäta sig med. Och visst säger Dror Feiler att de ”skrivit historia”, men det är inga vinnare som landat på Arlanda. De är en grupp stukade individer. Traumatiserade, trötta, rädda och förnedrade överlevare som hungerstrejkat för sina rättigheter och bakbundits av ”världens mest moraliska armé”.

Men de har i alla fall överlevt och det är mer än vad nio av deras medresenärer har gjort. Det kan vara värt att drapera sig i en flagga för.

Exakt hur dödandet på Mavi Marmara gick till måste granskas i en opartisk utredning, men igår började de frigivna passagerarnas berättelser runt om i världen att foga sig till en samstämmig bild.

Journalisten Jamal Elshayyal från tv-kanalen Al Jazeera hävdar att israeliska soldater sköt redan när de firade ner sig från helikoptrarna. De använde skarp ammunition. En man dödades genom huvudet ovanifrån.

Brittiska Sarah Colborne aktiv i Palestinian Solidarity Campaign säger till tidningen The Guardian att passagerarna som sköts var obeväpnade, att de skadade förnekades hjälp och att dödssiffran troligen kommer att stiga eftersom flera passagerare fortfarande saknas.

Tre norska hjälparbetare hävdar också att soldaterna sköt från luften.

Turkiska myndigheter avslöjade i går kväll att minst en av de döda skjutits på nära håll. 19-årige amerikanske medborgaren Furkan Dogan, hade en kula i bröstet och fyra i huvudet, som avfyrats från nära håll.

Mattias Gardells berättelse är lika skrämmande.

Han hävdar att 14 fartyg omringade Mavi Marmara. Passagerarna försvarade sig först med brandslangar så att de israeliska soldaterna inte kunde ta sig upp för relingen. Då firar sig kommandosoldater ner från helikoptrar. Och skjuter skarp ammunition redan från luften. Aktivisterna tar käppar som det suttit flaggor på och anfaller soldaterna. De lyckas komma över en pistol och en automatpistol – en Uzi. De tar ur ammunitionen och slänger vapnen i havet.

Då utbryter ett blodbad.

Gardell vittnar om hur en man skjuts i bakhuvudet och dör i armarna på sin fru. Det var kort och gott mord som begicks, menar han.

Bildbevis för dessa vittnesmål kommer troligen aldrig att dyka upp. Inte bara har samtliga 60 journalister som bevakade resan gripits och fått sitt material beslagtaget (enligt reportrar utan gränser) bland de nio dödade fanns dessutom en turkisk journalist – Cevdet Kiliclar. Israels armé krigar mot yttrandefriheten som ingen annan armé. Och inte bara armén. Svenska journalister trakasseras under sitt arbete i Israel. De får inte röra sig som de vill eller rapportera om det de vill.

Svenskarna anländer till Arlanda utan andra persedlar än kläderna de bär på kroppen. Dror Feiler fick inte bara sina kameror, sin telefon och sina minneskort beslagtagna utan även sin saxofon (även om det inte var hans bästa). Han har misshandlats, kroppsvisiterats, förnekats rättslig hjälp, isolerats, depraverats på sömn och förnedrats.

– Ju mörkare hud, desto sämre behandling. Mitt blonda hår och mina blå ögon räddade mig, bedyrar Mattias Gardell.

Många av Gardells ”brunare vänner”, journalister från Pakistan, Bangladesh, Indonesien var inte lika lyckligt lottade. Uppenbarligen inte Dror Feiler heller, men denne forne israeliske fallskärmssoldat menar att han har en speciell förmåga att attrahera israelisk avsky.

– Jag är deras mardröm, säger han stolt.

I tumultet på Arlanda undslipper sig Mattias Gardell en liten kommentar som få av de församlade tar någon notis om. Han säger:

– Det här är i högsta grad en kolonial konflikt.

Jag antar att han bland annat menar att åtta döda turkar och en död amerikan lyckats skapa en världsopinion som de 1 400 palestinier som dödades under i operation Gjutet Bly i början på 2009 inte lyckades skapa.

Det är väl som sagt en seger, men så länge Gazas befolkning förnekas all mänsklig värdighet, finns det inga vinnare i denna konflikt.