Ett angrepp på folkrätten

Israel har än en gång förbrutit sig mot folkrätten. Denna gång genom statssanktionerad piratverksamhet: långt utanför landets gränser anföll israelisk militär en humanitär fartygskonvoj som förde med sig byggnadsmaterial, avsaltningsanläggningar, generatorer och sjukvårdsmaterial till Gazas instängda befolkning.

Israel visste mycket väl vad som fanns i lasten och vilka som var ombord. Ship to Gaza hade liksom Frihetsflottans övriga koalitionspartner följt det byråkratiska regelverk som gäller för internationell fartygstrafik. Lasten hade inspekterats av tullmyndigheter och alla passagerare hade registrerats i laga ordning. Vid ombordstigningen kontrollerades pass och bagage. Liksom vid en utrikesflygning passerade resenärerna metalldetektorer och fick lämna ifrån sig nagelsaxar och annat som inte fick medföras.

Jag hade alltid sett mig själv ombord på Sofia, det lastfartyg svenska Ship to Gaza köpt tillsammans med vår grekiska systerorganisation, men blev ombedd att tillsammans med idéhistoriker Edda Manga vara vår representant ombord på den turkiska passagerarfärjan Mavi Marmara. Det var på den båten israeliska elitsoldater mördade nio passagerare och sköt ner journalister som dokumenterade anfallet. Det är också kring det fartyget en stor del av efterdebatten upprätthållit sig. Vad hände egentligen på Mavi Marmara?

Ombord fanns 478 passagerare från 32 länder, inklusive Israel. Mångfalden var slående. Där fanns judar, kristna, muslimer och ateister; socialister, liberaler och borgerliga; parlamentsledamöter, skådespelare, musiker och diplomater som förenats i en regnbågskoalition av världsmedborgare som tagit idén om mänskliga rättigheter på allvar och ville bidra till att häva den blockad som hindrat Gazas invånare att återuppbygga sitt krigshärjade samhälle.

I sig är detta knappast radikalt. Förenta nationerna, EU och en lång rad demokratiska stater, däribland Sverige, är av samma åsikt och Frihetsflottan erhöll följdriktligt stöd från UNWRA, Amnesty, Diakonia och andra människorättsorganisationer. Lika mainstream var stämningen ombord. Den turkiska biståndsorganisationen IHH hade noggrant understrukit den politiska plattform koalitionspartnerna kommit överens om: aktionen var humanitär och stödde varken Hamas eller Fatah utan varje människas rätt till ett anständigt liv i frihet.

I svensk media cirkulerar empiriskt ogrundade rykten om att IHH är en islamistisk terroristorganisation. Varför IHH då tillåts verka i Turkiet – där islamistiska organisationer är förbjudna – eller accepteras som partner av Förenta nationerna och Amnesty förklaras inte.

I själva verket är det endast ett land i världen som olagligförklarat IHH – Israel – i ett beslut som överklagats till internationell domstol. IHH bedriver biståndsverksamhet i 143 länder, varav majoriteten ickemuslimska.

De var den första biståndsorganisationen på plats i Haiti efter jordbävningen och undsatte New Orleans efter stormen Katarina. Vill man förstå IHH kan de ses som en muslimsk motsvarighet till

Diakonia: människor som tror att det finns en god och rättvis Gud som vill att vi ska ta hand om varandra. För den som inte är religiös kan umgänget med goda människor kanske bli lite påfrestande, men farligare än så var de inte. Trots att de var muslimer.

Faran kom heller inte från Mavi Marmara. Faran kom utifrån. I skydd av nattens mörker omringades fartyget av fjorton krigsfartyg – korvetter, kanonbåtar, patrullfartyg, tystgående attackfartyg, en ubåt, drönare och fyra Black Hawk-helikoptrar. Känslan var overklig. Personligen har jag endast filmerfarenheter av sjöslag och ville länge tro att militären endast var där för att skrämma oss, få oss att vända om. De visste ju att det inte fanns vapen ombord.

Andra var inte lika övertygade om den israeliska militärens vilja att skona civilt liv. Krigsflottan hade följt oss på avstånd i flera timmar, vilket gett tid att förbereda ett försvar. Om det värsta skulle hända. Journalister satte på sig skottsäkra västar, flytvästar letades fram och människor samlade in vad som fanns att tillgå: brandsläckare, vattenslangar, flaggornas käppar, knivar från köket, skruvmejslar och en kofot från verktygsrummet.

Att söka försvara sig mot en av världens bäst rustade och vältränade krigsmakter med sådana tillhyggen ter sig kanske dumdristigt, men något annat fanns inte att tillgå. Tio över fyra inleddes anfallet. Från snabbgående fartyg besköts däcket med gasbomber, ljudbomber och splitterbomber. Under kaoset försökte attackdykare borda fartyget, men spolades tillbaka av vattenkaskader från brandslangarna. Efter upprepade misslyckanden kom nästa attack från luften. I skydd av intensiv skottlossning firades kommandosoldater ner från en helikopter. Innan den första soldaten tagit mark, föll den förste försvararen av ett skott i huvudet.

Därefter följer de scener den israeliska försvarsmakten släppt ut i medievärlden. Beväpnade elitsoldater med masker över ansiktena möts av ungdomar rustade med flytvästar och käppar. Tre soldater slås ned och avväpnas. Pistoler och maskingevär töms på patroner och kastas i vattnet. Hade det varit en film med Bruce Willis hade han riktat vapnen mot angriparna, snurrat runt på golvet och skjutit upp mot helikoptern som störtat i havet till publikens jubel.

Nu var det verklighet. Ingen maskerad angripare sköts till döds och IHH:s president Bulent Yildirim ingrep personligen för att stoppa misshandeln av en soldat. Det får vi inte se i tv, eftersom de bilderna inte offentliggjorts. Inte heller får vi se blodbadet som följde. Fartyget var fullt av övervakningskameror och mer än sextio journalister var ombord. Journalisterna utgjorde en självklar måltavla för övervåldet av samma skäl som Mavi Marmara var det första fartyg som anfölls: det var strategiskt viktigt att skära av kommunikationen med omvärlden och ta kontroll över informationen så att inga berättelser andra än övermaktens skulle komma världen till del.

Därför sköts också fotograferna, som exempelvis Furkan Dogan, en nitton­årig amerikansk medborgare som studerade socialvetenskap i Turkiet. Han fotograferade när han sköts ned bakifrån, en kula i ryggen och en i bakhuvudet. När han föll och rullade runt sköts han igen. I ansiktet. Sammanlagt dödades nio personer den natten. De flesta ungdomar, men inte alla. Cetin Topcuoglu var 54 år och tränade Turkiets landslag i taekwondo. Han sköts på nära håll i bakhuvudet och dog i armarna på sin hustru.

Den israeliska armén hävdar att deras soldater sköt i självförsvar. Varför människor då sköts ned bakifrån återstår att förklara, liksom varför självförsvar är en rätt som tillkommer beväpnade israeliska soldater men inte dem de angriper. Hade det varit fråga om ett polisiärt ingripande mot misstänkta kriminella hade det varit en sak. Men Israel är inte världshavens polis och har ingen jurisdiktion på internationellt vatten. Förvisso påstår Israel att krigets lagar var tillämpliga i mötet med en humanitär biståndskonvoj, men det argumentet skulle knappast hålla inför domstol.

Enligt folkrätten har ingen stat rätt att åberopa krigstillstånd om de inte utsatts för ett väpnat angrepp. Den tekniskt mest avancerade last Frihetsflottan hade ombord var femtio elektriska rullstolar. Menar Israel att man fruktade ett elrullstolsanfall? I strid mot internationell rätt hade Israel utvidgat en säkerhetszon som sträckte sig hela 68 sjömil från Gazas kust. Anfallet kom dock utanför, inte innanför, den gränsen. Det inleddes 105 sjömil och avslutades 78 sjömil utanför kusten.

Även om angreppet skett inom Israels territorialvatten måste krigsmaktens våldsutövning vara proportionell i förhållande till det militära hot som föreligger och skydda civila. Här förelåg inget militärt hot och de enda som angreps var civila. Som läsare behöver du dock varken ta mig eller den israeliska försvarsmakten på orden. Höj i stället kravet på en oberoende utredning som får ta del av alla filmer och foton som beslagtagits och alla vittnesmål från dem som överlevde massakern. Låt sanningen komma fram.

Mattias Gardell