Rastaplats: Sverige

När den nynazistiska ungdomsorganisationen Nationell Ungdom startade i slutet på januari i år lanserade man sin hemsida med en reggaelåt. Musiken var kanske inte den svängigaste, men utan tvivel klassisk, gammaldags roots-reggae. Texten handlade om hur trevligt det är att leva i ett land där bara ”dina egna” lever.

Ingen kommer någonsin att förstå hur de tänkte.

Mest fundersamma blev nazisterna.

Nationell ungdom argumenterade med att de försökte göra nazismen ”hipp” igen. Nazisterna i sajtens forum var förvirrade. Rastafarisarna sjunger ju inte om något annat än Zion och att återvända till Israel, hur går det i hop med antisionismen?

Det hela luktar ”sverigedemokratism”, tyckte någon. Ytterligare någon menade att cirkeln nu slöts eftersom de ursprungliga skinheadsen (som var jamaicanska immigranter i England) lyssnade på just reggae. Då var skinheadsen hippa. Att de var allt annat än rasister var det ingen som påpekade.

Visst kan reggaeartister hata.

Så sent som förra veckan stoppades reggaens Åke Green – Beenie Man – från att spela i Malmö på grund av sina texter. Att just Beenie Man stoppas är nog mest en slump. Han har skrivit öppet och aggressivt homofoba texter (som han försökt be om ursäkt för), men den homofobi han ger uttryck för delas av i stort sett hela reggaerörelsen, från Bob Marley och framåt.

Men den musik som varit antikolonialismens signaturmelodi och bekämpat Babylon så intensivt kan omöjligt vara soundtrack till en rasistisk rörelse. I alla fall inte en som anser svarta underlägsna vita.

Att den ”svarta” identiteten och kriget mot västvärlden är en viktig del i den magi som reggaen utövat på sin publik är uppenbart i reggaereportern Kristian Lönners bok Jamaica – Sverige tur och retur.

Svensk reggae borde vara ett lika omöjligt begrepp som tyska indianer, men här slog reggaen rot tidigt, gifte sig med proggens politik och hittade en tredje väg mellan frikyrklig rastafari-fantatism och gangsterattityd. Den har bekämpat Babylon lite lätt, propagerat för måttligt gräsrökande och är bara lite sexistisk.

Lönners bok är en av få svenska rockhistorier som verkligen är värd att läsa från pärm till pärm. Vilket i och för sig säger en del om den undermåliga genren svensk rockhistoria, men Jamaica – Sverige tur och retur är oerhört kunnig, sätter musiken i centrum och skäms inte för att berätta om alla varianter av svensk reggae – från medelklass­hippies som uppträder på yogaläger till tunnhårig arbetarklassreggae i Skärblacka. Boken rymmer studentikos ska, gangsterromantik på Södermalm och buskisrastafaris och Lönner gör sig inga föreställningar om att något skulle vara mer äkta än något annat.

Boken saknar inte de anekdoter genren kräver: Här får man veta hur Bob Marley satt och svor i ett hörn under hela sin legendariska sverigevistelse och att Robert Aschberg och ledningen i Sveriges Kommunistiska Parti beställde en skiva av Peps Persson som skulle låta ”svensk”. Eller hur handelshögskolestudenten Iya Karna blev nationens största rastafari.

Den bästa historien är ändå hur reggaen kom till bruksorten Skärblacka och blev en så viktig del av kommunen att folkpartistiska lokalpolitiker numera måste förhålla sig till den.

Sedan ett par år tillbaka exporterar svenska reggaeproducenter sin musik till Jamaica. Artisten Million Stylez har med dunder och brak slagit igenom på den karibiska ön. Tysk reggae (nej, jag skämtar inte) är stor internationellt. Troligtvis beror det på att den europeiska reggaen slutat söka sina ”roots” och numera försöker vara samtida popmusik. På Jamaica har reggaen alltid blickat framåt, alltid varit just pop. Nostalgi säljer inte och den retro-reggae som hållt liv i gamla sounds har mest funnits i Europa.

Dagens svenska reggaeartister gör inte samma nybörjarmisstag som Nationell Ungdom och frikyrkliga rastafaris som drömmer sig tillbaka till sina påhittade ursprung i ”Zion” och något sorts medeltida ”Sverige”. Bobo Shanti, den mest gammaltestamentliga rastafari-sekten, där kvinnoförtryck och homofobi samsas med religiös nationalism på ett sätt som många nazistiska rörelser skulle vara stolta över, tar logiskt nog numera avstånd från reggae.

Jakten på det nyaste soundet har däremot inte råd att ha några gränser. I en rejäl hög skitnödig trendkänslighet kan det finnas bra grogrund för internationalism och blomstrande mångkultur. Efter att ha läst Kristian Lönners bok är jag för första gången glad över att jag bor i ett Stockholm som är en nästan lika nervös och löjlig stad som Kingston.