Jag vill inte bli en ny Dawit Isaak!

Ibland knackar män på George Mazikus dörr i Tanzania. Men han är inte hemma. Männen säger till hans fru att de är vänner till George. De undrar var han är. Om hon har någon kontakt med honom. Men George känner inte dessa män. De är inte hans vänner.

Jag möter George Maziku utanför Stadsbiblioteket i Sundsvall. Det är där han tillbringat den mesta tiden sedan han sökte politisk asyl i april 2008. Han befann sig i Kalmar för att delta i en kortutbildning i Sidas regi, när en kollega ringde från Tanzania: polisen sökte honom. De ville förhöra honom om artikeln han publicerat ett par veckor tidigare, som ifrågasatte den mycket känsliga unionen mellan Tanzania och Zanzibar.

Det var inte första gången polisen tog kontakt med George Maziku efter en artikel. Förra gången, 2002, slutade det med att han arresterades och under två månader utsattes för systematisk tortyr i fängelset.

Den här gången ville han inte ta några risker. "Jag vill inte bli en ny Dawit Isaak", säger han. "Dawit gjorde misstaget att åka tillbaka, han trodde det var säkert."

Situationen för journalister i Tanzania är komplicerad, å ena sidan tillåter institutionen yttrandefrihet, å andra inskränks den av en rad restriktiva och censurerande medielagar, som framför allt skyddar politiker och andra officiella personer. De är utformade enligt vad som brukas ”catch all”-principen — med andra ord så luddigt formulerade att de kan användas helt godtyckligt. Enligt boken Undue Restriction – Laws Impacting on media freedom in the SADC (utgiven av Media Institue of Southern Africa) har Tanzania några av de mest repressiva medielagarna bland länder i södra Afrika.

Senast i januari i år stoppade Tanzanias informationsminister utgivningen av den undersökande veckotidningen Kulikoni efter en kritisk artikel om landets försvarsmakt. Ett mer uppmärksammat fall var när myndigheterna för ett par år sedan hotade att deportera den prisbelönta journalisten Richard Mgambas till Kenya eftersom han deltog i den Oscarsnominerade dokumentären Darwins Mardröm.

George Maziku plockar fram en tjock bunt artiklar som beskriver situationen i Tanzania ur sin axelväska. När han berättar blir han upprörd, gestikulerar. Händelser under nästan ett decennium ligger till grund för hans asylansökan.

Allt började när han 2001 skrev en artikel som kritiserade ändringar i landets vallagar, som enligt honom bara gynnade den politiska eliten.

Artikeln ledde till att han blev kallad till parlamentets kommitté för Rätt och Etik och ombads be om ursäkt. När han vägrade greps han. Enligt hans eget vittnesmål torterades han två gånger i veckan under de två månader han satt i fängelse. Under förhören blev han avklädd, bunden och slagen med käppar på baksidan av låren. Han fick inte ta emot besök eller träffa en advokat. Efter frigivningen belades han med reseförbud och var tvungen att varje vecka anmäla sig hos polisen. Målet mot honom avskrevs först 2004.

George Maziku fortsatte dock att granska den politiska eliten, vilket ledde till att han i slutet av 2007 fråntogs sin presslegitimation. Han fick inte längre vara journalist eftersom han hade "smutskastat och förolämpat landets högt respekterade ledare". Att bryta mot yrkesförbudet skulle leda till åtal.

Tidningarnas debattsidor blev nu ett kryphål, där Maziku publicerade sig som fri intellektuell. Det fungerade några månader, fram till i april 2008. Polisen gjorde då husrannsakan, tog hans dator och hotade att gripa hans fru och dotter.

Svenska PEN och Reportrar utan Gränser skriver i ett utlåtande om fallet att George Maziku inte kan återvända utan att ”löpa risken att åter fängslas och utsättas för tortyr och livshotande förhållanden”·

Migrationsverket avslog 2009 George Mazikus asylansökan, och anser i sin bedömning att han "kraftigt överdrivit" sin situation. Det finns inga officiella dokument som bevisar att han hölls fången under två månader 2002. Enligt myndigheterna i Tanzania släpptes han kort efter förhöret. Om Maziku verkligen blev torterad, varför flydde han inte redan 2002? undrar Migrationsverket. Att han väntade betraktas som bevis för att han "inte var utsatt för något hot av de tanzaniska myndigheterna".

Migrationsverket anser inte heller att Maziku verkar ha något problem med att verka som journalist i Tanzania, trots att han riskerar att bli åtalad om han gör det. Han publicerade sig ju efter han blivit fråntagen sin legitimation, menar Migrationsverket.

George Maziku slår uppgivet ut med händerna. Han säger att han idag har lika lite förtroende för de svenska myndigheterna som för myndigheterna i hemlandet. "De lyssnar mer på myndigheterna i Tanzania än på mig. Hur kan de göra det? Det är ju de som är efter mig".

Enligt honom har Migrationsverket inte någon riktig kunskap om hur medier fungerar, eller om situationen för journalister i Tanzania. "De tror att alla som skriver i en tidning är journalister. Jag skrev debattartiklar, men jag kan ju inte arbeta som journalist."

George Maziku tillbringar dagarna på Stadsbiblioteket i Sundsvall, där kan han få tillgång till en dator och följa situationen i hemlandet. Livet i exil har inte hindrat honom från att säga vad han tycker och han skickar hem artiklar under pseudonym. Pengarna går till hans fru och tre barn som fortfarande är kvar i Tanzania. Han har inte träffat dem på över två år.

Maziku har även fått nej i Migrationsdomstolen, och väntar nu begäran om omprövning. Det är inte särskilt troligt att han får det. Migrationsverket och Migrationsdomstolen anser inte att mediesituationen i Tanzania är tillräcklig grund för uppehållstillstånd.

Nästa gång det knackar på dörren är George Maziku kanske hemma.