En Kennedy från Östermalm

”Olof Palme tillhörde en annan tid”. Denna vemodiga reflektion gör Henrik Berggren innan han drar i gång sitt väldiga biografiska bygge över politikern som mördades för snart ett kvarts sekel sedan.

Berggren jämför Palmes släkt med familjen Buddenbrooks, Thomas Manns skapelse. Husen på Östermalm och i Lübeck rymmer samma myller av den borgerliga maktens män, marginaliserade äventyrare och heroiska kvinnor som försöker bevara gemenskapen. Samma fåfänga kamp för att rädda familjeföretaget undan marknadens och det modernas genombrott.

Olof Palme frigjorde sig politiskt och intellektuellt från sitt högborgerliga arv utan att revoltera mot eller att bryta med det förflutna. Han fullgjorde de krav traditionen ställde på honom; tog sig igenom de exklusiva skolorna, avancerade de lämpliga stegen i den militära hierarkin, lärde sig rida, skjuta och jaga. Han kom nära det aristokratiska livsideal som Karl Marx ställde upp. Sedan reste han ut i världen, till USA och till Asien och hamnade, pånyttfödd, hos Tage Erlander och vadade snart i drivor av utredningar. ” Om bara den lille Olof fått tid att tänka”, hörde jag själv en gång Erlander sucka.

Berggren berättar flödande och elegant. Då och då stannar jag ändå till: Har jag inte stött på många av dessa anekdoter, citat, psykologprotokoll och familjekrönikor tidigare? Jo, i första delen av Kjell Östbergs Palmebiografi I Takt med tiden (2008). Berggren tackar diskret i ett efterord för att han i manus fått läsa Östbergs bok.

Om författarnas grundberättelse är likartade, så skiljer sig tolkningsmönstret. Östberg läser Palme från vänster; Berggren är den liberale uttolkaren. Palme definieras som kulturradikal och socialliberal, än en gång som en svensk Robert Kennedy. Palme var, skriver Berggren, en blandning av Albert Camus och ingenjör Planertz. Hans modernistiska planritningar kunde darra till en smula inför människans och politikens existentiella villkor. Tryggheten mot livets oberäkneligheter och påfrestningar låg, enligt Palme, i ”statsindividualismen”.

Statens uppgift är enligt den tolkningen att lägga sin skyddande hand över medborgaren och befria henne. Ett slags sekulär religion. Palmes credo skrivs: Modernism och jämlikhet är lika med frihet. En hållning som skiljer sig från den sociala demokratins folkrörelse och deltagarideologi.

Berggren ställer ofta Palme mot arbetarrörelsen: Partiapparaten malde ner honom. Torsten Nilsson, Gunnar Sträng och Sven Andersson blir till en ogenomtränglig konservativ och stum mur. LO saboterar med sina löntagarfonder. Palme borde ha ingripit tidigt mot fackets försök att ändra äganderätten, skriver Berggren och ställer därmed rörelsedemokrati mot ett auktoritärt ideal.

Tage Erlander, som statsminister oslagbart folklig och intellektuell, kallas ”socialt tafatt” och beskrivs som en trött förvaltare.

Det var annars de inspirerande mötena mellan Erlander och Palme och deras gemensamma läsning av exempelvis J K Galbraith och Michael Harrington som ledde fram till den praktiska idén om det starka samhället, 60-talets gigantiska skapelse av offentlig sektor, moderna kulturinstitutioner och nya bostadsområde.

Marknadens dominans skulle vika för politikens och demokratins, vilket ju är själva grundtanken i socialdemokratin.

Palmes antikolonialism hade redan vid tiden för hans ungdomsresor och aktivitet inom studentrörelsen förenats med antikommunism. För honom betingade de två grundideologierna varandra: endast nationellt oberoende och progressiv reformpolitik kunde hålla tillbaka kommunismen. Ur denna övertygelse växte hans intensiva motstånd mot USA:s Vietnamkrig.

Berggren menar att Palme fick driva Vietnam-kritiken mot sin egen partiledning, mot den USA-sentimentale Tage Erlander. Berggren exemplifierar med Erlanders skrämda reaktioner på Russell-tribunalens val av Stockholm som samlingsplats. Palme skulle ha haft mer is i magen, försäkrar Berggren. Jag vet något om denna affär, eftersom det var jag som öppnade brevet från Russell och överlämnade det till Erlander. Det avmätta men inte avvisande svaret till den gamle filosofen formulerades omedelbart av Palme, i samarbete med UD:s pol chef Dick Hitchens Bergström.

I valet mellan socialism och kapitalism valde Palme feminism, skriver Berggren med en mer underhållande än klargörande formulering. 70-talets omfattande jämställdhetsreformer, blev de viktigaste under Palmes annars ganska mediokra regeringsår. Hans parlamentariska underlag var oftast mycket klent.

Henrik Berggren är förströdd inför partipolitik; han klassificerar Bertil Ohlin som-i grunden-socialdemokrat. Palme blir till marknadsekonom. Boken undersöker en karriär. Den följer den lite sjuklige överklasspojken som för en tid erövrar kungariket och en stor del av den radikala världen.

Palme kunde läsa tiden, skrev Kjell Östberg. Hans radikala paroller kolliderade ibland med hans försiktiga praktik. Det födde visst missnöje.

Berggren bygger sin boktitel från det optimistiska franska ordspråket: De vackra dagarna ligger framför oss.

Efter 700 sidors berättelser om Palme tänker jag snarare på F Scott Fitzgeralds: ”Show me a hero, and I’ll write you a tragedy.”