Skräckmästarens största succé

Filmhistoriens präktigaste psykfall fyller 50 i år och uppmärksammas bland annat denna vecka med en bluray-utgåva där Bernard Herrmanns skräckmusik återges i surroundljud.

När Psycho hade premiär var det trots ett tveksamt filmbolag och en skeptisk censurmyndighet. Men den svartvita filmen om kontoristen som stjäl från chefen och hotellpojken vars moderliga överjag knivhugger henne till döds skulle bli Alfred Hitchcocks största succé.

Det är svårt att överdriva filmens inflytande. Psycho förebådar såväl slasherfilmen som psykthrillern och det mesta inom spänningsgenren om man vill vara generös och bara en aning historielös. David Thomsons något för tidiga jubileumsbok från ifjol, The moment of Psycho, har den talande undertiteln How Alfred Hitchcock taught America to love murder och ger den trinde britten tveeggad kredd för att ha introducerat det sexualiserade våldet för en bredare filmpublik.

Men kanske var Hitchcocks främsta bedrift att han disciplinerade publiken till tystnad. En munkavel som visat sig förvånansvärt motståndskraftig mot dagens digitala samtalskultur. I en trailer till Psycho uppmanar Hitchcock publiken att inte berätta om slutet för någon – och publiken lyssnade. När omskakade biobesökare lämnade plats för nya höll de munnarna stängda och skyddade filmens hemligheter. Låt vara att de skrek hur gällt som helst inne i salongen.

Psycho omgärdades av ett effektivt hemlighetsmakeri. Besökare förbjöds att gå in i salongen efter föreställningens början. På den tiden var det annars vanligt att man anlände mitt i filmen och gick därifrån först under följande föreställning, när handlingen började kännas bekant. Men Psycho skulle ha en början och ett slut. Hur skulle publiken annars kunna uppfatta filmens konventionsbrott?

Duschattacken på Marion Crane var en veritabel chock – det hör inte till vanligheterna att filmens huvudperson mördas efter 40 minuter. För att inte tala om att mördaren visar sig vara en man i mammas klänning.

Psycho har inte bara inspirerat de regelmässiga överraskningsmoment och obligatoriska kovändningarna i dagens spänningsfilm utan även den rigida spoile­etikett som gäller på internet. Eftersom jag utelämnade en fetad spoilervarning hade mitt nonchalanta avslöjande i textens första stycke förmodligen orsakat kommentarstorm om det gällt en ny film.

Många teorier om spänning fokuserar också på osäkerhet, att vi biter på naglarna för att vi inte vet hur det kommer att sluta. Men stämmer det verkligen? Det räcker med att ha sett en handfull spänningsfilmer för att veta på ett ungefär hur det kommer att gå. Vi har lärt oss att förvänta ovissheten runt hörnet, vi vet att den kommer, men låter oss i alla fall villigt skrämmas.

Hitchcocks hyssjande till trots – spänning är svårare att spoliera än man kan tro. För egen del andas jag fortfarande lite häftigare när jag ser Psycho. Trots att jag upptäckt en spoiler redan i förtexterna, där Janet Leigh som spelar Marion Crane inte anges som en av filmens tre viktigaste skådespelare.