Have a coke and die

Långtradarna med Coca-Cola rullar ut över världen och genom tv-rutan. Ingen jul utan Coca-Cola. Coca-Cola Company är så angelägna att bringa oss den välförtjänta julefriden att man till och med köper upp bryggerier i syfte att stoppa dess allvarliga konkurrent, den svenska julmusten. Men valet mellan en julmust och en Coke till skinkan är inte en fråga om tradition eller smaklökar. Det handlar om moral. Vill jag stödja ett företag som har blod och mord på sitt samvete?

Guatemala City 1978. Pedro Quevedo, ledare för den förbjudna fackföreningen på Cokefabriken, avrättas på sitt jobb med tolv skott i ansiktet. Året därpå höggs hans efterträdare, drickabacksutköraren Manuel López Balam, tills döds med sexton knivhack, ansiktet skars upp från ena örat till det andra. När människor rusade till undsättning blockerades gatan av tjugo Coca-Colabilar. I det läget klev Marlon Mendizabal fram som fackföreningens fjärde ledare. Han var 22 år gammal och blev inte äldre.

”Jag bränner hellre fabriken än tillåter fackföreningar” var John C Trotters devis, den djupt kristna delägaren av fabriken i Guatemala City. Han lät CIA-utbildad säkerhetspersonal patrullera med k-pistar bland de anställda. Hans personalchef förhandlade med en skarpladdad pistol på skrivbordet, flankerad av två tungt beväpnade vakter. En annan inledde lönesamtalen med frasen: ”Du luktar lik!”.

Arbetare som sökte   Marlon Mendizabal. medlemskap i facket räknade med att antingen bli avskedade eller avrättade, men ändå organiserade de sig. Arbetsförhållandena var så överjävliga att de inte kunde göra annat än ta strid. Deras motståndare var – förutom fabrikens ägare – paramilitäragrupper, rättsväsendet, CIA och en USA-stödd diktatur.

Coca-Colas koncernledning visste hela tiden vad som försiggick, men tvådde sina händer med argumentet att de inte ville lägga sig i Guatemalas inre angelägenheter.Man kände inget ansvar för att deras arbetare jobbade på en avrättningsplats. Det var först när omvärldens reaktioner blev för starka och man förstod att varumärket kunde skadas som man uppfattade Trotter som ett verkligt problem.

Det är en ohygglig historia Bror Perjus berättar i boken Ett annat ord för mord, om den bruna sörja som rinner genom kapitalismens artärer. Att läsa om martyrerna på Cokefabriken i Guatemala City – vad ska man annars kallla Marlon Mandizabal, som visste att han tog på sig ett självmordsuppdrag innan livet knappt hann börja?–är så upprörande att jag åttio sidor in i boken kryper ihop i fosterställning. Men fortsättningen av historien är så rörande att jag inte kan göra annat än vinkla ut kroppen i full frihet.

Cokearbetarna i Guatemala vann rätt- ten att organisera sig för att de vägrade ge upp - bakom varje mördad fackföreningsledare fanns det ytterliggare en och för att de hade landsmän i gruvor och på plantager som samtidigt kämpade för sina rättigheter. Men också för att de backades upp av en global arbetarklass som satte den internationella solidariteten främst. Världen över, från Israel till Filippinerna, Danmark och norra USA, genomförde fackföreningsrörelsen bojkotter av Coca-Cola. En av de drivande bakom detta enastående exempel på internationell solidaritet var svensken Dan Gallin, generalsekreterare i den internationella fackliga rörelsen.

I dag har Cokearbetarna i Guatemala bättre villkor än många andra arbetare inom Coca-Cola Company. Med 1 000 fabriker utspridda över alla kontinenter är läskedrycksproducenten en av världens största arbetsgivare och har större ekonomiska resurser än FN. För de flesta anställda är dock fackliga rättigheter fortfarande en mytisk saga om ett latinamerikanskt folk som en gång reste sig mot en till synes övermäktig motståndare. Coke adds life, löd en slogan när blodet flöt som värst över fabriksområdet. Have a Coke and die.