Mannen, myten – sen då?

Det stora problemet med Björn Kumms biografi över Che Guevara är att den inte har bestämt sig för vilken historia den berättar.

Den nionde oktober för 40 år sedan visades Che Guevaras döda kropp upp av militären i Vallegrande. Björn Kumm var en av mycket få personer på plats. Dagen därpå flögs världspressen in från Miami, Buenos Aires och Camiri men just den nionde oktober 1967, efter det misslyckade bolivianska revolutionsförsöket, fanns bara Kumm själv och ett par brittiska journalister i en inhyrd jeep. De kunde skriva sina rapporter och skicka dem per telex dagen därpå från La Paz. ”Jag såg Guevara genomborrad av kulor” blev rubriken i Aftonbladet.

Björn Kumm skriver att detta hans livs scoop är vad som får honom att vilja berätta om Guevara. Som läsare förväntar man sig därför också att finna en reflekterande berättelse. En berättelse där Kumm skriver sig tillbaka från vad han vet i dag om utvecklingen i Latinamerika, till de där känslorna han hade för fyrtio år sedan när de pumpade Che Guevaras kropp full av formalin. Tyvärr är det inte den boken som Björn Kumm har skrivit.

Björn Kumms Che Guevara som ges ut av Historiska Media är i huvudsak en standardiserad historielektion, dessutom en standardiserad historielektion där männen är riktiga karlakarlar och kvinnorna beskrivs med informativa uttryck som ”frappant blondin” eller ”skön mulattska”. Det är synd.

Kumm har ambitionen att fylla mytens, kitschens och kvasihelgonets Che med innehåll. Få oss att bortse från det där ansiktet som sålt allt från örtte till jeans och som dessutom extraknäcker med att göra Kuba till en något sexigare diktatur än andra diktaturer i sämre klimat. De som stirrat på det skäggiga ansiktet utan att veta dess historia, de ska få veta vem Guevara egentligen var.

Precis som Kumm skriver blev Guevara ju ikon för den revolution som utbröt, inte i Latinamerika, utan i Europa den där nästföljande sommaren 1968. Så vad betyder egentligen Che?

Problemet är att det inte är möjligt att närma sig Che Guevara utan att närma sig myten. Det går inte att fösa undan vad ansiktet symboliserar genom att räkna upp fakta. Alla fakta fastnar i symbolen och det är även fallet med Kumms fakta, texten hade behövt mer av egna betraktelser.

Är Che överhuvudtaget en ideologisk eller politisk figur? Är han bara en sexsymbol? Trots 300 sidors detaljinformation om vad den historiska personen Che ägnade sig åt är det fortfarande vad man undrar. Myter är större än politik, större än ideologi och större än historien. Oavsett vad man än tycker om saken så måste man erkänna att Che Guevara har mer att göra med en romantisk än en marxistisk längtan efter något annat. Hade Björn Kumms biografi hanterat detta faktum hade den lyckats bättre med att uppfylla sitt folkbildande syfte.