Berusad på landskapet istället för sprit

Amy Liptrot återvänder hem i naturlyrisk debut

BOKRECENSIONER
Amy Liptrot har tilldelats The Wainwright Prize för bästa naturskildring.
Foto: Lisa Swarna Kkanna
Amy Liptrot har tilldelats The Wainwright Prize för bästa naturskildring.

Jag har alltid velat åka till Orkneyöarna, en ögrupp norr om skotska fastlandet, piskad av Nordsjöns och Atlantens vågor och vindar. Dess stormiga hav, branta klippor och karga landskap lockar en storstadsmänniska som mig. 

Nu när jag har läst Amy Liptrots levande debut Utvägen - Dagarna på Orkney har jag så starkt fått erfara och lära känna dessa mytiska öar att det kanske räcker med den litterära upplevelsen – tills vidare.

Liptrot växte upp på en bondgård på Mainland, den största av Orkneyöarna, och längtade alltid efter att lämna det skitiga landet för storstadens puls. Efter gymnasiet drar hon taggad till London för att få igång en karriär som skribent och ge sig hän åt det coola klubblivet med andra som söker utmaningar och ytterligheter.

Men hon hamnar i ett alkohol- och drogmissbruk, får sparken från sin arbetsplats, dissen av sin älskade, och blir bostadslös. Ingen orkar med hennes lipande och vilda gränslöshet. Efter ett överfall börjar hon gå i behandling och flyttar tillbaka till Orkney.

För att hålla sig nykter, och samtidigt få utlopp för sin intensitet, börjar hon göra det hon aldrig brydde sig om när hon växte upp: hon studerar öarnas rika natur, deras oändliga rymd.  Och det är nu, när landskapet får huvudrollen, som boken blir speciell på riktigt.

Jag har inte alltid varit intresserad av naturskildringar. Otåligt brukade jag bläddra förbi miljöbeskrivningar för att fortsätta med handlingen och intrigen. Sen minns jag några riktigt gripande böcker med stort landskapsfokus, till exempel Tomas Bannerheds Korparna, som har vissa likheter med Utvägen, även om det är två väldigt olika subjekt, temperament och viljor som för ordet.

Liptrot är mer extrem: här drivs och gestaltas handling, utveckling, personporträtt och självanalys genom skildringarna av Orkneys myllrande (och i vissa fall utrotningshotade) fågelliv, oupptäckta undervattensliv, historia och legender, arbetet på gården med murbygge och lamning, utbyggandet av förnybar energi, och den obarmhärtiga blåsten som emellanåt slår ut samhället. 

Hon söker sig till de allt mindre och mer obebodda öarna, bland annat den nordvästligaste Papay med 70 invånare. Hennes blick är klarsynt, tidlös och poetisk. På ett samtidigt sakligt och sensuellt sätt undersöker hon naturens brutala krafter. Naturen läker henne. 

Vad hon än skriver om så ligger Orkney i botten. Det lyser igenom allt, som när man lägger ett genomskinligt papper över en karta. Hennes själsliv är som Orkneys: vackert och våldsamt. Förut blev hon hög på alkohol, nu blir hon hög på det orkneyska landskapet.

Boken är indelad i välkomponerade kapitel med titlar som omfattar både det bildliga och det bokstavliga. Under rubriken “Skalv”, till exempel, avhandlas både förnimmelsen av skalv eller knallar på huvudöns västkust, legenden om ett enormt sjöodjur som i sin dödskamp skapade Orkney-, Shetland- och Färöarna, pappans manodepressiva cykler, mammans extrema religiositet, att skalven troligtvis beror på att “den energi som vågorna bär över havet förbyts i brus och värme och vibrationer som tas upp av marken och förs vidare från generation till generation”, samt de häftiga spasmer som brukade drabba hennes spritskadade kropp.

Kontrastrika tider, platser och situationer binds samman på ett estetiskt snyggt sätt. 

Vissa kanske tycker att det är en romantisk kliché att naturen kan ge terapi åt en människa som trasats sönder av civilisationen. Men Liptrot är en övertygande stilist, som inte går i fällan. Hos henne finns inget bakåtsträvande. Tvärtom är Google Maps, GPS, Facebook, Wiki, Sky Map och bandspelaren på mobilen förutsättningar för att hon ska leva i symbios med naturen. Läsaren får en mängd data. 

En mer samhällelig-politisk analys med klimatkris, människans nedskräpning av naturen och krav på nedrustning av välfärden finns i bakgrunden, även om det mest akuta inte är att kolla nyheterna, utan vädret.

Andra kan irritera sig på att hon tar så kompromisslöst avstånd från sitt tidigare liv som missbrukare. Jag tror att det är en överlevnadsinstinkt för att bli frisk, tar hon bara ett glas åker hon dit igen. 

Min enda invändning är att det blir tröttsamt när hon tappar miljöbeskrivningarna, eller när de blir överforcerade, och börjar ägna sig åt mer klaustrofobisk introspektion. 

Som tur är händer det sällan, och det som stannar efter läsningen är den subtila och brutala berättelsen om en människa som når självinsikt och sjävtillit i och genom Orkneys otämjda natur.

Världen känns stor, människan liten, på ett vidunderligt sätt.

FAKTA

Biografi

Utvägen - Dagarna på Orkney

Amy Liptrot

Övers. Molle Kanmert Sjölander

Albert Bonniers förlag