Jo Nesbø är ohotad norsk deckarkung

Ulrika Stahre läser tre norska deckare – men bara en av dem lyckas stilla törsten

Hare Hole? Jo Nesbø och hans hjälte Harry Hole är den bästa godisbiten i det norska påskekrimägget.
Hare Hole? Jo Nesbø och hans hjälte Harry Hole är den bästa godisbiten i det norska påskekrimägget.Foto: Martin Poole / Digital Vision
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Ingenstans skapas ordning så mycket som i traditionella deckare. Brott begås, mysterier tätnar, gåtan blir löst och den skyldige eller skyldiga kan straffas. En ordning som kan påminna om påsk-undret – Långfredagens sorg förvandlas till Påskdagens lättnad och återlösning. 

Därför är den norska påskekrim-traditionen inte så långsökt som den kan verka. Jodå, många är lediga och har tid över för nöjesläsning, men krimhistorier lägger sig också existentiellt nära den bibliskt kristna våldsamheten och syndaförlåtelsen.

Skrev jag förlåtelse?

Det stämmer givetvis inte, i deckarens värld saknas oftast det utrymmet. Deckaren är fast i gammaltestamentlig hämnd.

Under våren har den norske deckarkungen Jo Nesbø utkommit med en ny bok i serien om Harry Hole. Harry vilade ett par år, tycks i början av den nya boken Törst vara en lycklig man. Han har slutat som utredare och börjat undervisa på polishögskolan. Han lever i ett lyckligt förhållande och vill undvika både alkohol och polisarbete.

Självklart utmanas hans nya liv av en seriemördare, en i sann Nesbø-anda ovanligt grotesk sådan. Ett spöke från förr som vill ”leka”, vilket driver ner Harry Hole från idyllen uppe på Holmenkollen.

Singelkvinnor blir torterade och ihjälbitna – lusten att hänga på Tinder kan minska hos en del läsare – och spåren leder snabbt vidare till den skyldige. Eller inte. Jo Nesbø är en otroligt skicklig spänningsförfattare som lyckas hålla balansen mellan något som närmar sig satir, det mänskliga mörkret och habila skildringar av en vardag – vilket är en svårfångad dröm för den lätt destruktive Harry Hole. 

Törst är en kuslig roman. Jag märker att jag dubbelkollar om dörren är låst.

Egentligen föraktar jag djupt alla dessa krimhistorier där mördaren är en psykopat, offren kvinnor och/eller barn, hjälten en komplicerad, kanske lite småalkad snubbe med ett par grå hårstrån förvärvade av det hårda livet. Så varför kan jag då fördra denne Nesbø, när jag inte tar i Kepler ens med tång?

Ett svar är förstås att Nesbø inte tar realismen på lika stort allvar. Vi måste inte följa hans figurer in i duschen eller varje gång de sätter sig i en bil. Den sortens realitygrepp är honom fjärran. Storyn är tajtare och kräver åtminstone något av läsaren.

När seriemördaren sägs vilja ”leka” med Harry Hole, börjar också leken med läsaren. Inget är riktigt vad det ser ut att vara.

Jo Nesbø är den ohotade deckarkungen av Norge, men det hindrar inte en del förlag från att försöka lansera en ny kung. I vår har både Torkil Damhaug och Jan-Erik Fjell lanserats med ord som ”den norska krimvärldens högsta division” respektive ”flytta på dig, Jo Nesbø”. Inget av det är sant. I den förstnämndes Se mig, Medusa byggs en habil historia kring en serie-mördare (naturligtvis), vars kvinnliga offer (ja, förstås) ser ut att ha blivit ihjälklösta av en björn. Ett mönster uppstår som ringar in läkaren Axel Glenne, och osäkerheten som uppstår är för all del väl framskriven, men storyn känns ändå ganska sökt.

Det roliga inslaget – som Damhaug delar med Nesbø och för den delen med andra deckarförfattare – är skildringen av medierna. Journalister är gamar. Alltid på plats, alltid krävande, alltid dealande med polisläckor och ständigt saboterandes utredningen.

Journalister suger energi, saknar etisk kompass och vill alltid skapa sensation. Det är inga vackra porträtt. Hos Nesbø tecknade med glimten i ögat, i Se mig, Medusa helt utan finess.

Men Damhaugs verk är ändå spännande och upplösningen är något oväntad. Råheten, blodigheten och de vidriga detaljerna överskuggar dock det lite mer finstämda psykologiska porträttet av läkaren som anklagas.

Harry Hole är en klassisk polis i deckargenren, lite oborstad, inte alltid trevlig. Jan-Erik Fjells försök att teckna en liknande hjälte misslyckas tyvärr fullständigt. Hans kommissarie Anton Brekke väcker liksom ingenting. Han är bara plump och platt. 

I Fjells Angivaren vävs maffians New York samman med Oslos överklass. Det riktigt bestialiska stannar i New York men den gemensamma nämnaren är jakten på pengar och kontroll. I den verkliga världen, utanför seriemördargenren, är makt och pengar troligare skäl att bringa någon om livet, än trasslig uppväxt och psykisk sjukdom. Så en liten guldstjärna till detta realistiska anslag i Angivaren.

Men besattheten saknas. Det är den som driver krimhistorierna och det är den Nesbøs hjälte har och de andra saknar. Titelns törst är inte bara mördarens, utan de som jagar honom. Och vår, läsarnas.

FAKTA

DECKARE

Se mig, Medusa

Torkil Damhaug

Bokfabriken
Övers. Helena Stedman

Angivaren

Jan-Erik Fjell

HarperCrime
Övers. Sandra Rath

Törst

Jo Nesbø

Albert Bonniers Förlag
Övers. Per Olaisen