Suverän skräckidé som inte blir så läskig

Malin Krutmeijer om Mats Strandbergs ”Hemmet”

Författaren Mats Strandberg (född 1976).
Författaren Mats Strandberg (född 1976).Foto: Henric Lindsten
BOKRECENSIONER

RECENSION. En svettig sommar lägger Joel in sin mamma på demensboendet Tallskuggan. Monika är bara lite över 70, men har blivit alltmer förvirrad. Joel har flyttat hem från Stockholm till den lilla orten nära Kungälv för att ta hand om henne, men nu orkar han inte längre.
På Tallskuggan jobbar Nina, som han inte sett på 20 år men har en stark och smärtsam historia med. 

Att förlägga en skräckroman till ett demensboende är en suverän idé, och Mats Strandberg gräver mycket guld ur den. Han tecknar känsliga porträtt av de gamla i deras snurriga tillstånd: Edit, som bara tycks minnas att hon varit sekreterare åt en direktör, Lillemor som talar med änglar, Bodil som älskar män, den påfrestande Petrus med sin personlighetsförändrande frontallobsdemens, Vera och Dagmar som är så tajta att det nästan är läskigt. Och så Monika som efterhand uppför sig alltmer skrämmande.

Här samlas alla möjliga, mer eller mindre bisarra och upplösta, medvetandetillstånd – Joels ibland drog- och alkoholdränkta och demensformerna. Hur kan man säkert veta när något avviker på allvar? Och hur kan Monika känna till så många av folks hemligheter? 

Detta är utgångspunkten för själva skräckdelen i romanen, och den är faktiskt inte särskilt gastkramande. Det blir många lån från den emblematiska filmen Exorcisten, med bakåtrullande ögon, knakande nackar, en kropp i brygga och infernalisk skuldmanipulation. Överhuvudtaget vimlar det av referenser, också till The Shining – Strandbergs stora influens är Stephen King – och Gökboet

Inget ont i det i sig: det görs medvetet och uttalat. Tyvärr finns här ur skräckhänseende inte så mycket mer. Det hjälper inte att låta huvudpersonerna, mot slutet, inse att den demoniska kraften just imiterar kända skräckfilmer, när vi lik förbaskat inte får uppleva något spännande och överraskande. 

Det kanske är jag som är luttrad – jag har sett Exorcisten väldigt många gånger – och hursomhelst så har romanen kvaliteter som kompenserar.

Hemvändartemat kring Joel är en smula trött, men personteckningen är desto bättre. Inte minst lever skildringen av arbetet på demensboendet, och de som jobbar där. Bland avföringsscheman, kisslukt och desinfektionsmedel sprids också doften av kaffe, vänlighet och professionalism. Strandberg utdelar en släng av kritik mot ledningens prat om ”kunder” och budgetar, men Tallskuggan känns trovärdigt och är inget mardrömsställe.

En annan styrka är känslan för miljöer och stämningar. Man känner de somriga skyfallens tunga droppar på huden, liksom ångesten när tankevärldar förvrids. 

Jag har inte läst Mats Strandberg tidigare, men förstår varför hans böcker, från Engelsforstrilogin skriven ihop med Sara Bergmark Elfgren till skräckromanen Färjan, har blivit så omtyckta.

FAKTA

ROMAN

Hemmet

Mats Strandberg

Norstedts