Får det banala att pulsera och leva

Malin Krutmeijer om Inger Edelfeldts nya novellsamling

Författaren Inger Edelfeldt (född −56).
Författaren Inger Edelfeldt (född −56).
BOKRECENSIONER

Inger Edelfeldt porträtterar gärna en människotyp som rätt sällan annars får blomma ut i litteraturen: en konstnärlig, eventuellt new age-anstruken, känslig halvout-sider som är intresserad av psykologi och dricker te. Hon är nästan alltid en kvinna och gillar färgsprakande klänningar och broderade tunikor med vackert fall. Stundtals kämpar hon med både ekonomin och relationerna. Jag tycker så mycket om att denna tämligen föraktade existensform ägnas ett genuint, ömsint intresse. 

I Edelfeldts nya novellsamling Kläderna möter vi henne, och ett par honom, genom deras kläder. Det är kläder som förvandling, revolt, nederlag och ideologi.

Edelfeldt arbetar med stereotyper och prickar skickligt de kulturella bilder som vi inbillar oss speglar just våra personliga historier. Vi möter tonårstjejen som är underordnad ”Ullis” och ”Gullis” i kompistrion, men som till deras förtret blir en fjäril i lånad hippieklänning. Upp med en hand alla som känner igen sig i den Askunge- eller Fula ankungen-sagan, för knappast någon är väl en elak styvsyster i sin egen berättelse. Sådant kan man få syn på mellan raderna. 

I en annan novell vågar hon sig på den pinsamma klichén med valet mellan den spännande, ärkemaskuline snyggingen och den trygge mysmannen, när en medel-ålders kvinna drabbas av handlös passion. Katalysatorn här är en vinfläckad tunika och nog lyckas Edelfeldt frilägga smärtpunkter i allmängodset.

Man kan säga att hon i sina bästa stunder gestaltar just varför allmängodset blev allmängods, och hur dessa banala tankefigurer strukturerar erfarenheter i livets känslomässiga virrvarr. Bara någon gång i novellsamlingen misslyckas hon med att få det banala att pulsera och leva.

När klädtemat filtreras genom fattigdom blir resultatet starkt. Edelfeldt skildrar inlevelsefullt pendlingen mellan självföraktande uppgivenhet och aggressiv längtan hos en som vänder på tjugo-lapparna. Hur ett arrogant köp av en för dyr och fin kappa – en blinkning till Nikolaj Gogols klassiska novell Kappan – kan plåga en.

Nu låter det kanske som att det är något dystert på gång här, men texterna rinner med en lätt porlande humoristisk underström genom medvetandet. 

Allra bäst tycker jag om den sista novellen, där en ”morrmorrsmorr” i mötet med sitt 17-åriga barnbarnsbarn kontemplerar åldrandet. Igenkänningen är brutal när hon ser på en bild av sig själv som 30-åring, och konstaterar att hon länge såg den unga kvinnan som den riktiga hon. Den äldre människa som revs med av tiden var ett spöke i spegeln.

Är den känslan oundviklig? Jag hoppas inte det.

FAKTA

NOVELLER

Kläderna

Inger Edelfeldt

Norstedts