Från överlevare till Hollywood

Evig skuld hos detaljernas mästare Hanna Krall

Hanna Krall, författare och journalist, född i Warszawa 1935.
Foto: Ersatz.
Hanna Krall, författare och journalist, född i Warszawa 1935.
BOKRECENSIONER

Det finns en märkvärdig spänning i Hanna Kralls roman Hjärterkung, en trollkraft som verkar redan från den allra första raden. Romanen är ”based on a true story”, närmare bestämt den polska judinnan Izolda Regensbergs, vilken undergår otroliga och till synes oändliga umbäranden under andra världskriget för att rädda sin make, ”Hjärterkung” kallad. 

Själv hade Regensberg Elizabeth Taylor i åtanke för huvudrollen i Hollywoodfilmen om hennes liv, och första gången som den polska författaren Hanna Krall skrev om Izolda R var 2002 i ett reportage just titulerat ”En Hollywoodroman” som är att betrakta som ett utkast till Hjärterkung.  

Det är något med Hollywoodtemat kombinerat med termen ”överlevare”, för det är just vad Izolda Regensberg är, som gör att jag förväntar mig något betydligt mindre stramt än detta. 

Men då förbiser man det faktum att det är Hanna Krall som tagit sig an uppdraget. Krall, som intresserat sig för Förintelsen och för judiska livsöden i Polen under andra världskriget, och som har en stil utöver det vanliga. 

Som journalist har Krall kallats för ”detaljens mästare”. Detta är i sanning giltigt även här. Det är de blixtbelysta detaljerna – och hur dessa till synes vardagliga ting ofta tar fokus från de större skeenden som vi sedermera kommer att kalla för historien – som utgör själva urmaterialet till Hjärterkung. Det gäller allt från det inledande kapitlet ”Skosnören” där Izolda träffar sin blivande make hos en väninna och blir kvar och knyter skorna i två timmar, till en konstgjord tand som hela tiden trillar ut när hon långt senare blir förhörd och misshandlad av Gestapo. Eller hennes förtvivlade försök att komma ihåg hur hennes man äter en glass. Men också detaljer som: en potatis, en bit bröd, ett par skor. 

Till saken hör att Izolda för att kunna ta sig ur det judiska gettot i Warszawa byter namn, religion och hårfärg: hon blir till den polska Maria Pawlicka. Och för att passera som sådan får just detaljerna en närmast övernaturlig betydelse: de blir en fråga om liv och död. Maria får inte hantera sin handväska på judiskt vis, att be Ave Maria som hon så väl har repeterat in kan ändå göras fel, hennes hårrötter får inte synas – och så vidare. Men allt gör hon, precis allt, för att rädda sin Hjärterkung. Hur detta nu ska gå till, undrar läsaren i sitt stilla sinne. 

Kanske är det denna envishet gränsande till besatthet som tycks ta Maria genom precis vilka svårigheter som helst, som för mina tankar till Unica Zürns fantastiska psykosskildring Jasminmannen från 1965–67.  

Också den är skriven i historiskt presens, och skapar med sin laddning av enskilda ting och händelser och elliptiska berättarteknik – i Kralls fall driven till det yttersta – en sorts förhöjd närvarokänsla som äger (mar)drömmens logik. Precis som Jasminmannens berättare söker Maria/Izolde hela tiden efter tecken – på att hennes man, Hjärterkung, ska vara vid liv. Och hon tycks finna dem. Detta är hennes livlina, hennes raison d’être. 

De korta avsnitten från kriget och förföljelsen, varvas med stycken där den åldrade protagonisten sitter i en fåtölj, minns och försöker återberätta sitt liv, samtidigt som hon spekulerar i olika orsakssammanhang, vad hade hänt om hon gjort si och inte så, vilket ger det hela en manisk, liksom vidskeplig dimension.   

Parallellen med Zürn åskådliggör även krigets allomfattande och pågående paranoia och inneboende psykotiska natur som på ett sätt drabbar alla. 

Hanna Kralls förmåga att inte ens i de hemskaste stunder eller på de mest förfärliga platser avvika från sin berättares sakliga förhållningssätt är fantastisk och Julian Birbrajers översättning en njutning att läsa. 

Sedan finns det en intressant diskrepans mellan det absoluta presens och det obevekliga driv som präglar romanen fram till krigsslutet och vad som egentligen händer efteråt: ”Kriget är slut, tänker hon. Jag lever. Kriget är redan över. Varför är jag inte det minsta glad?” 

Det tycks vara en skuld som aldrig går över, och som överlevare och flyktingar världen över har gemensam, då som nu.

FAKTA

Roman

Hjärterkung

Hanna Krall

Övers. Julian Birbrajer

Ersatz