Spikar teser om dikten och ”dikten”

Göran Sommardal läser Marie Lundquists nya samling

Marie Lundquist.
Foto: Thomas Wågström
Marie Lundquist.
BOKRECENSIONER

När man är en så inbiten Marie Lundquist-läsare som jag så är det inte utan att man hajar till inför texterna i Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Vart har de tvivelaktiga lustgårdarnas, de komplicerade mammaminnenas och de litterärt lyckligt kapsejsade berättelsernas poet tagit vägen?

Har hon helt och hållet ersatts med någon som nu bara envisas med att poetiskt påstå något om ”dikten”, dikten eller dikten:

”Dikten finns redan här / det är bara att bända loss / ikonen ur orden”

eller: ”Dikten vet sitt öde / förråda språket / spika fast verkligheten i luften” eller: ”Dikten sopar ihop spillet från biktbåset / återanvänder skulden”

eller: ”Dikten för upp sitt sista ord i slidan / och låter det multna där”

Sedan den första kritikerförvirringen lagt sig, inser jag att de sammanlagt 88 en-, två- och treradiga teser som Lundquist ”spikar” är ämnade att föra i bevis att dikten är en minst lika fundamentalt opålitlig figur som livet, och att denna opålitlighet är det enda man kan lita på.

Dikten är ju inte bara ETT, den kan ju också alltid vara något annat. Den gör allt för att synas, eller smaka: ”Dikten slickar bödelns hand för att salta orden”. Den har inget samvete, den gör allt för att inte svika sitt samvete, dikten sätter ingen gräns för vad den kan utföra: ”Dikten särar på orden/ bjuder ut sin oskuld till läsaren”.

Marie Lundquists samling av teser/poetiska notiser upprättar i sin medvetna brist på ideologisk riktning en paradoxal mänsklig tilltro till en dikt som inga teser rår på. Den delar otron med Ingeborg Bachmanns dikt Alla dagar, skriven apropå den tidens kalla krig:

”hederstecknet … / … delas ut / för flykt från fanor / för tapperhet i vänskap, / för röjande av ovärdig hemlighet / och missaktandet av varje befallning” (övers. Linda Östergaard).

Och den som letar efter en sammanfattning, ett ”sista” ord i ”rättan” tid, letar således förgäves. Lundquists aforistiska dikt är självförtärande. Sådan ser dikten ut: Man kan inte hålla med, man får inte hålla med, man måste hålla med.

Det är egentligen bara en sak jag inte håller med om, att ”dikten är ett ägg som ruvas av tiden”. Ty dikten föder levande ungar.

FAKTA

POESI

» Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det

Marie Lundquist

Albert Bonniers förlag