Utan orientering i Orienten

Sinziana Ravini tappar bort sig i Arundhati Roys röriga comeback

Indiska författaren och fredsaktivisten Arundhati Roy (född 1959) fick Bookerpriset för debutromanen  ”De små tingens gud” 1997.
Foto: Mayank Austen Soofi
Indiska författaren och fredsaktivisten Arundhati Roy (född 1959) fick Bookerpriset för debutromanen ”De små tingens gud” 1997.
BOKRECENSIONER

Det är alltid lika fascinerande när bra författare skriver dåliga böcker. Man kan ju inte låta bli att undra vad som gick snett. Alla minns väl den metafysiska feelgoodromanen De små tingens gud som den indiska författaren Arundhati Roy skrev för 20 år sen. Den vann det prestigefyllda Bookerpriset och hamnade så småningom i i stort sett alla bokhyllor, även på utedassen. Jag var inget större fan, men jag minns hur fascinerad jag ändå blev av hennes synestetiska bildspråk som pulserade av Indiens sensuella smaker och dofter.

Nu har Roy efter 20 års aktivistisk kamp mot nationalistiska och separatistiska rörelser kommit ut med Den yttersta lyckans ministerium – en kalejdoskopisk roman som kretsar kring en lös skara eunucker, hemlösa, terrorister och människorättsaktivister. En av romanens mest spektakulära karaktärer är den transsexuella Anjum, ”en pajas utan cirkus”, ”en drottning utan slott”, som bor på en kyrkogård som hon förvandlat till ett vandrarhem för rastlösa själar som kommer och går likt myror i en myrstack som sträcker sig över tid och rum.

Berättelsens mittpunkt är en övergiven baby, som figurerar som ett löfte om en bättre värld. Karaktärerna älskar, kämpar och dör. Vissa dör två gånger. Men i Roys värld är de döda mer levande än de som lever, och de som lever mer döda än de som dött. Ja, ni fattar. Det är recycling på hög nivå som gäller.

Hur kan en bok vara så händelselös, med tanke på alla berättelser den faktiskt innehåller?

Själv fattar jag inte följande: Hur kan en bok vara så händelselös, med tanke på alla berättelser den faktiskt innehåller? Och hur kan dessa kameleontiska individer förbli så statiska boken igenom?

Det är som om Roy velat skapa en syntes av Dostojevskijs Brott och straff och Márquez Hundra år av ensamhet, för att bevisa att skillnaden mellan rätt och fel upphävs när man betraktar saker och ting ur ett större tidsperspektiv. Terrorister och martyrer flyter samman till en enda salig röra. Boken handlar inte så mycket om den hårfina gränsen mellan ondska och godhet, utan om hur allt hänger ihop.

Men en bok som handlar om allt tappar snabbt fokus. Det oändliga persongalleriet, som får Bibeln att framstå som ett enklare kammarspel, och de otaliga avskedsbreven och polisrapporterna producerar varken empati eller klarhet. Roy presenterar och lämnar varje enskild karaktär för snabbt. Till slut orkar man inte bry sig. Och freakshowdimensionen gör att karaktärerna förblir schablonartade och anekdotiska.

Vad vill Roy med den här romanen egentligen?

Värst av allt är den sötsliskiga sagoboksorientalismen som ser skönheten i allt. Som när den avlidne Amrik Singh hittas med senapsblommor växande mellan fingrarna, eller när ett barn betraktar himlavalvet i sin urinpöl. Och när en bagge ligger på rygg med benen i vädret för att rädda världen ifall himlen skulle ramla ner, så lägger Roy till: ”till och med han visste att till sist skulle allt bli bra. Det skulle det, för det måste det.”.

Vad vill Roy med den här romanen egentligen? Hon vill antagligen angripa västerlandets manikeistiska världsbild som vill dela upp världen i good och bad guys, till förmån för en uteslutande ljus världsbild där lyckan blir det ultimata motståndet mot världens orättvisor. Och varför inte? Men då hade hennes budskap passat bättre i en självhjälpsbok.

Roy är och förblir trots allt, vad man än tycker om den maniska optimismen, en fantastisk, mikrokosmisk bildjägare som kan kapsla in ett helt universum i en fras. Nattfisken som stiger upp från sjöns botten för att svälja bergens spegelbild, eller de svarta myrorna som bär omkring på rosa smulor, kommer leva länge i mitt minne. Här finns också en och annan fras som skimrar i sin sköna enkelhet: ”Han visste att hon visste att han visste att hon visste”.

Dessa pärlor till trots tog det mig 250 sidor att komma in i romanen, vilket får betraktas som en ganska lång startsträcka. Visst, jag har lärt mig mycket om Kashmirs frigörelsekamp, och jag skulle nu kunna föra långa samtal om Indiens tortyrmedel eller om lyckan som politisk motståndsstrategi, men jag föredrar Roys journalistiska artiklar, hennes konkreta kamp mot Indiens orättvisor.

Med risk att låta lite hård, måste jag säga att de som lyckas läsa ut Den yttersta lyckans ministerium, måste vara antingen litteraturkritiker eller masochister. Eller varför inte lämna manikeismen för en tredje kategori?: Glada, men ängsliga baggar som försöker hålla upp himlavalvet ifall det skulle ramla ner.

FAKTA

ROMAN

» Den yttersta ­lyckans ministerium

Arundhati Roy

Övers. Peter Samuelsson

Brombergs förlag