Fängslande livsvisdom

Barbro Westling sträckläser en berättelse om klass och ensamhet

Elizabeth Strout (född 1956), Puitzerprisad författare.
Foto: LEONARDO CENDAMO
Elizabeth Strout (född 1956), Puitzerprisad författare.
BOKRECENSIONER

Från första meningen är det bara att sträckläsa. Det är något med iakttagelserna och det saktmodiga tonfallet. Och att saker lämnas åt tystnaden. Så brukar det inte vara i berättelser om klass, hån och ensamhet.

Men Lucy Barton är en överlevare, så pass framgångsrik att hon på en solig New York-trottoar om sin uppväxt kan tänka: så farligt var det kanske inte. Men i nästa stund överfalls hon av mörker, av ”minnen som helt enkelt inte kan vara sanna”.

Elizabeth Strout väljer att inte skriva om det hemska, hon meddelar endast någon detalj. Att de andra i skolbussen inte vill sitta bredvid Lucy för att hon luktar. Att hennes föräldrar straffar och slår henne, det nämns liksom i förbifarten, som del av något naturligt. Det drabbar ju inte bara Lucy utan hennes syskon också.


Lucy är, på så sätt, solidarisk. Det väger liksom jämnt, trots allt hon tvingas härbärgera. En pappa skadad av erfarenheter från andra världskriget, en grovhuggen mamma, hemmet ett ouppvärmt garage i en stad där majs- och sojafälten sträcker sig mot horisonten i oändlighet. Hon härbärgerar smärtan och hon vårdar samtidigt den längtan som smärtan är förbunden med. Lucy lämnar allt, för att aldrig återvända. När mamman efter nio år osannolikt nog dyker upp vid Lucys sjuksäng i New York, är hennes längtan det viktigaste.

I Strouts Pulitzer-belönade och HBO-filmade roman Olive Kitteridge exploderar den kvinnliga huvudpersonen i raseri, men håller det som verkligen gör ont ifrån sig. I Mitt namn är ­Lucy Barton gör huvudpersonen tvärtom. På omvägar, i historier om grannar, stadsbor och andra människor närmar hon sig uppväxten och sin mamma. Det är otroligt skört, ett felaktigt ord kan få mamman att sluta sig. Alltså en villkorad kärlek, men kärlek är det likafullt. Mamman som visar sig, omtänksam men oförmögen, och ovillig att i ord ge uttryck för sina känslor.


Strouts undvikande av det svåra och reella skördar stort. Saliga äro ju de saktmodiga för de skola besitta jorden. I romanen finns en till livsvisdom maskerad gudsfruktighet i framhållandet av att hålla fast vid den egna erfarenheten, att respektera sina medmänniskor, att inte döma dem du inte känner. Och goda människor finns det många av i boken som berör så många och olika liv. Vi harvar i mittfåran men boken fängslar.

FAKTA

ROMAN

»  Mitt namn är Lucy Barton

Elizabeth Strout

Övers. Kristoffer Leandoer

Forum