Noréns minneskonst gör mörkret ljusare

Göran Sommardal om prosaboken ”Efterlämnat”

Lars Norén (f 1944), dramatiker och författare.
Lars Norén (f 1944), dramatiker och författare.
BOKRECENSIONER

”Det verkar som om jag kan gå ut och in i mitt liv lite hur som helst”, står det ungefär mitt i Lars Noréns nya prosabok Efterlämnat. Det verkar till och med som om texten själv är en smula förvånad över den lätthet med vilken tankarna kan färdas bakåt i tiden för att återupptäcka och återuppväcka en tid så fylld av hårdhet och utsatthet: ”Jag kan fyllas med vad som helst. Till och med en verklig person.”

Det är en rakt igenom ointerpunkterad text, utan stycken och kapitel, som ändå låter stora bokstäver beteckna andningspauser ­eller signalera nya verbala itag.

Och det dröjer inte länge in i läsningen förrän jag frågar mig varför Efterlämnat, boken jag just läst, utför något så särpräglat annat än Noréns senaste verk: Filosofins natt (2012), Ingen (2014), Fragment (2015) och diktsamlingen Stoft (2016)? Trots att de olika litterära uttrycken också ­låter ana en sträng kontinuitet och en existentiell och estetisk sammanhållning.

Är det för att den kronologiska tillbakaresan i Efterlämnat utgör en så uppenbar minneskonst, som ändå är lika uppenbart saboterad av tillägg eller påhittade alternativ till en livshistoria?

Större delen befinner sig orden i en välbekant norénsk geografi: i pendeln mellan mentalsjukhuset och ­familjen. Ibland i scener av det krasst skabrösa: huvudpersonens sexuella upphetsning vid moderns besök, ­eller misshandeln som slutar med att misshandlaren dör nerfallen över sitt offer. Men framför allt i sin långa, efterhängsna utgrävning av minnesförrådet: ”Är det här en del av mina minnen Har jag redan börjat skriva på dem”

Det är som om själva minnesdrivet kastar ett ljus över mörkret. Utan att förta det: ”Antingen är jag död eller deprimerad Det är inte bara att välja”

Både avskapelse och utblottning, närhet och förödelse. Att bara kunna be om det orimliga, eller att skratta. Och den versionen av verklighetssinnet blir möjlig bara med den oemotståndliga förmågan att befinna sig på båda sidorna av en gräns: ”Den uthärdelsen som aldrig vill ta slut är ett ställningstagande,” som det heter redan i Härdar från 1978.

På den mörka himlen av underjordiska återseenden glimmar med jämna mellanrum några av stjärnorna ur den ordastronomi som ofta beledsagar Noréns ”samtidsprosa”: iratus, trepidus, cesur, hebefren, metus, quadrivium, sarkom. De pekar ut både den kallhamrade medicinvetenskapen och en antik historicitet, som oupphörligt utgör ett definierande element i Lars Noréns världsbild och antropologi. Utan att någonsin överta någonderas tro på en ödesbestämmelse.

Framställningen av livet i Efterlämnat innebär försoning men paradoxalt ingen försonlighet. Och det är den likgiltighet med vilken språket iakttar oss som gör den paradoxen möjlig: ”medvetandet som skrattar åt sig själv”.