Podden löste mordgåtan

Joakim Palmkvist läser boken om #Fallet: Lektion i journalistik – och spännande jakt på sanningen

Samir Sabri intervjuas av Anders Johansson för podden #Fallet som nu blivit bok. Sabri dömdes felaktigt för mord på sin styvmor 1986. Tack vare teamet bakom #Fallet fick han upprättelse.
Foto: LOTTE FERNVALL
Samir Sabri intervjuas av Anders Johansson för podden #Fallet som nu blivit bok. Sabri dömdes felaktigt för mord på sin styvmor 1986. Tack vare teamet bakom #Fallet fick han upprättelse.
BOKRECENSIONER

Fallet Samir är en bok som är en podd, som är ett reportage, en granskning, ett avslöjande, en juridisk bedrift, ett frikännande och samtidigt en grundkurs i journalistiskt grävande. Läs den – allihop.

Hur skulle du leva med att ha mördat din styvmamma?

Du är femton. Din bror och pappa har precis gått hemifrån och du hämtar morakniven. Modell större. Anfaller din styvmamma innan hon riktigt hunnit vakna. Knivhuggen slinter mot revbenen. Hon skriker, blodet stänker. Sedan tar det slut.

Ett vansinnesdåd.

Precis så uppfattar rättsväsendet det hela, för det finns inga rationella motiv. Hon har inte plågat dig – vare sig fysiskt eller psykiskt. Du har på det hela taget haft det rätt bra. Så du kryssas som sjuk i huvudet och landar på rättspsyk. Resten av ditt liv går åt helvete.

Där börjar den här berättelsen – om hur Samir Sabri, femton år, erkänner att han mördat. Hur han döms till vård, men senare tar tillbaka allt, men då blir han inte trodd.


Det kommer att dröja länge innan jag kan tvätta bort bilden av tonåringen Samir Sabri i hallen till lägenheten i Tensta ur mitt medvetande. Det är maj 1986 och han har just larmat SOS. Hans kläder är blodiga. Han har tvättat kniven och lagt den vid kroppen. Så totalt ensam.

Aftonbladet 14 december 2016.
Aftonbladet 14 december 2016.

Där i hallen börjar Anders Johanssons jakt på sanningen i fallet Samir. Hans berättarteknik är effektiv: snabbt till saken, en översikt av grundproblemet, och genomgående exakta detaljer – klockslag, datum, adresser, namn. Sådant ger trovärdighet och bär berättelsen vidare.

Vi får följa när Johansson steg för steg tränger in i rättsfallet och skingrar dimmorna. Till att börja med hur han blir övertygad om att det alls är värt att lägga tid på saken efter möten med Samir Sabri själv och med hans advokat Sargon De Basso. Och sedan hur hela jobbet läggs upp som en podd, producerad av Aftonbladet, som börjar sändas våren 2015.

Boken belyser en häpnadsväckande blandning av märkligheter. Som myndigheternas tafatthet i hanteringen av en misstänkt tonåring som erkänt mord. Det görs till exempel ingen vettig blodstänksanalys av mordplatsen – något som visar sig bli en nyckel i processen att rentvå Samir Sabri.


Johansson lyfter också upp rättsväsendets tilltro till vittnespsykologer och andra expertvittnen under 80-talet. En tillit som gränsade till religiös fanatism, eller idioti, när man nu ser tillbaka. Expertvittnen vägde tyngre än teknisk bevisning. Det var expertvittnen som var med och skapade ”seriemördaren” Thomas Quick av den numera helt frikände psykpatienten Sture Bergwall.

Anders Johansson letar rätt på experterna – rättsläkaren, kriminalteknikern, juristerna, vårdpersonalen och myndighetspersonerna som var med när Samir greps, rannsakades och dömdes – men också övriga berörda, som släktingar, skolkamrater, vänner. Ett grundligt researcharbete.

På samma vis rotar han fram alla handlingar och jagar de viktigaste bevisbitarna – de spår från brottet som kanske eller kanske inte finns kvar någonstans i ett källarvalv i polishuset.

Författaren resonerar med sig själv och med läsaren om hur både intervjupersoner och fakta ska värderas, vartefter ny information kommer fram. Sympatiskt och spänningshöjande. Och skänker ytterligare trovärdighet. I den verkliga världen får man ingenting gratis, utan måste jobba för att ta fram uppgifter, vänta in intervjupersoner, svar på förfrågningar, på att en sölig myndighet ska skicka de handlingar man med mycket möda letat rätt på och begärt ut.


Jag läser boken som en rad poddavsnitt lagda efter varandra. Det är ju från början just en podd. Ett effektivt berättarsätt. Ett avsnitt handlar om Samirs brottskarriär och personalia. Ett om hur vittnesmål värderas juridiskt. Ytterligare ett rör kriminalteknik, blodstänk, likstelhet. Och så vidare. Det ger utrymme för flera kortare berättelser inuti den stora berättelsen. Med egna dramatiska ”bågar” – början och slut. Det skapar en närhet till läsaren, delaktighet. Och lämnar plats för enorma mängder information.

Men det ger också en hoppande kronologi, som kräver mycket av läsaren. Vi kan inte följa dramat linjärt från a till ö.

Redogörelsen för det imponerande researcharbetet skymmer bitvis sikten för läsaren. En bit in i boken, säg efter 70 sidor, har jag börjat lita på författaren. Varje uttalande behöver då inte längre beläggas. Han kunde då växla berättarsätt och ge mig mindre av redogörelse, mer av dramatisering. ”Show, don’t tell”.

Han kan bygga en scen genom att exempelvis ändra tempus till historisk presens och låtsas var där på plats just när det händer i ett kapitel. Eller skriva ett kapitel helt genom Samirs ögon. Sådana grepp hade fördjupat illusionen, dragit läsaren djupare in i mysteriet – engagerat ännu mer.


Några partier hade mått bra av att kapas ner brutalt. Som de i mina ögon långa avsnitten om Palmemordets efterspel omkring sidan 230. Poängen som författaren vill belägga här har redan gått fram. Och att lyfta in så mycket Palme för tankarna bort från huvudspåret – Samir Sabris upprättelse.

För den åstadkommer Anders Johansson och teamet runt Samir till slut. Det förtjänar allas vår respekt.
Joakim Palmkvist
Anders Johansson är journalist på Aftonbladet. Därför recenseras Fallet Samir av Joakim Palmkvist, journalist på Sydsvenskan.

FAKTA

REPORTAGE

»  Fallet Samir

Anders Johansson och Samir Sabri

Ordfront