Då humanismen drevs i opposition

Petter Larsson läser Viktor Bankes ”Andrum”

På bara ett par månader omformulerades flyktingkrisen från en kris för flyktingarna, till en kris för det svenska samhället i den offentliga­ debatten.
Foto: Amanda Lindgren
På bara ett par månader omformulerades flyktingkrisen från en kris för flyktingarna, till en kris för det svenska samhället i den offentliga­ debatten.
BOKRECENSIONER

Utgångspunkten har förskjutits, och jag finner mig plötsligt i opposition”, skriver asylrättsadvokaten Viktor Banke mot slutet av sin bok Andrum, som handlar om flyktingkrisen 2015.

Förskjutningen han talar om gäller hur krisen på bara ett par månader omformulerades från en kris för flyktingarna, till en kris för det svenska samhället i den offentliga- debatten, och hur de råa realpolitiska åtgärderna följde. Från Alan Kurdis kropp på en strand i Turkiet till den generösa asylpolitikens död. Från Stefan Löfvens tal om att mitt Europa bygger inte murar till Åsa Romsons tårar och id-kontrollerna på Kastrup.

Det är lätt att identifiera sig med den känslan: nu är jag i opposition till denna iskalla stat, som i nödens stund gjorde allt vad den kunde för att slippa undsätta de nödställda. Man får läsa Bankes bok inte bara som en sorgsen kritik av omläggningen, utan också som ett inlägg i den pågående kampen om den historieskrivning som nu stelnar till myt.

Viktor Banke (f. −84), aktuell med ”Andrum”, en bok flyktingkrisen 2015.
Viktor Banke (f. −84), aktuell med ”Andrum”, en bok flyktingkrisen 2015.

Som påståendet att regeringen Reinfeldts asylpolitik lockade fram flyktingvågen. Samma sak sägs för övrigt i Tyskland om Merkel. I själva verket, påpekar Banke, var det förstås en rad händelser i omvärlden, inte minst kriget i Syrien, som drev människor på flykt i sådan omfattning att ett krisande Grekland självklart inte kunde hantera dem alla.

Eller idén att alliansregeringens migrationsuppgörelse med Miljöpartiet skulle ha skapat den generösa politiken. Det är rent struntprat. Inga större förändringar skedde under de åren. Det var Göran Perssons asyllagar som gällde.

Jag har några mindre invändningar, som mest handlar om betoning.

Till exempel tror jag att man – till regeringens försvar – ska understryka att det var först när det stod klart att ingen EU-överenskommelse var i sikte och när regeringen gått bet på att övertyga Danmark om att sluta släppa igenom flyktingar utan att registrera dem, som omsvängningen skedde.

Jag saknar också en diskussion om Sverigedemokraternas betydelse. I brist på insikter i hur snacket gick bland beslutsfattarna, så blir en sådan invändning naturligtvis spekulativ. Men mitt tips är att det spelade in att socialdemokratin fruktade att förlora ytterligare tio procent till en framstormande ytterhöger. Sakpolitik är alltid också partipolitik. Ett öga på verkligheten, den andra på opinionen.

Parallellt med sin beskrivning av den politiska utvecklingen berättar Banke om möten med sina klienter och deras vedermödor i det svenska asylrättssystemet, eller snarare, förstår man, orättssystemet – här vimlar av tvivelaktiga bedömningar och godtycken. 

Vi möter bland andra den eritreanske- journalisten Samuel, barnfamiljen Karimi från Afghanistan, åttaåriga Jalal från Irak. De är ingen anonym flyktingström. De är personer.

Det gör boken lite mindre stringent, men tar ner den ibland svårbegripliga byråkratiskan som omger asylrätten på jorden: den här lagändringen betyder det här för den här människan. Jag tror det perspektivet säger något om vem Banke är också. Här finns ett liberalt, humanistiskt patos, som sätter människan i centrum och där de individuella rättigheterna är huggna i sten – kosta vad det kosta vill.

För i skärningspunkten mellan berättelsen om politiken och berättelsen om flyktingarna står förstås Viktor Banke själv. Och också han förändras.

Boken bär undertiteln Om stölden av en flyktingkris och de bestulna. I första hand syftar de bestulna naturligtvis på flyktingarna, som nu hålls kvar i krigets Syrien, Irak och Somalia, i sönderfallets Afghanistan eller diktaturens Eritrea, eller, i bästa fall, försmäktar under omänskliga förhållanden i konflikthärdarnas grannländer, utan att kunna ta sig därifrån.

Oss som regeringen vände ryggen. Vi som förlorade.

I andra hand de som redan är här: de som nu straffas med nedbrytande tillfälliga uppehållstillstånd och det nya förbudet mot familjeåterföreningen, som för de allra flesta innebär att deras barn och makar blir kvar i helvetet de själva lämnat – enbart i syfte att avskräcka andra- att komma.

Men jag skulle vilja tillägga: det humanistiska Sverige blev också bestulet. De hundratusentals människor som satsade – och fortfarande satsar – pengar, ork och tid på att göra statens jobb med att hjälpa människor i nöd som kom till vårt land. De som trodde och ville att Sverige skulle vara det solidariska undantaget i en kall värld, de som såg parallellerna till de jugoslaviska krigsflyktingarna, till latinamerikanerna, till kurderna och till andra världskrigets judar och som visste att nu är det vår generations tur att prövas. De som för en gångs skull var lite stolta över sitt land under sommaren och hösten 2015.

Oss som regeringen vände ryggen. Vi som förlorade.

Viktor Banke är en av dem. Han kastar sig in i flyktingdebatten, blir en offentlig person, sitter i paneldiskussioner och tv-soffor, samlar in pengar, och reser till Ungern för att skriva reportage. Och sen vänder vinden.

”Med tiden har jag snarare blivit uppgiven” skriver han nu. En ny normalitet har etablerats, där flyktingar alltid är problem och där den politiska enigheten om att ”vi ska aldrig tillbaka till 2015” – i min mening vårt stoltaste ögonblick – är öronbedövande.

På så vis är Andrum också en bok om advokat Bankes krossade idealism och hur en humanist drevs i opposition.

FAKTA

SAMHÄLLE

Andrum

Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna
Viktor Banke
Norstedts