Rebell på reträtt

Clara Törnvall om Åsa Mobergs tillbakablick på 1968 och sitt eget ungdomsuppror

Åsa Moberg (född 1947) fokuserar på ungdomsåren  i självbiografin ”Livet”.
Foto: Andreas Hillergren
Åsa Moberg (född 1947) fokuserar på ungdomsåren i självbiografin ”Livet”.
BOKRECENSIONER

I april 1996 gråter Åsa Moberg i SVT:s litteraturprogram Röda rummet. Bisittaren Horace Engdahl har just berömt hennes bok Simone och jag. Tolkningen av Simone de Beauvoir är originell, insisterar han, med en hastig hänvisning till dåvarande hustrun Ebba Witt-Brattströms expertis.

Den slipade debattören Åsa Moberg blir överrumplad. Påhopp kan hon hantera, men inte beröm.

– Det här tycker jag är väldigt svårt att prata om, stammar hon och stirrar ned i bordet.

Trots att programmet spelas in i förväg och tårarna kan klippas bort innan sändning blir de kvar. Åsa Moberg vet att de är bra tv.

Hon har skrivit om kärnkraft, väninnor, medier, psykisk sjukdom, Florence Nightingale, inlärning och Simone de Beauvoir. I debattböckerna använder hon sig själv som utgångspunkt för en vidare diskussion om samhället, i biografierna och tankeböckerna speglar hon sina egna erfarenheter i huvudpersonens och i romanerna skriver hon om sitt kärleksliv.

När hon nu ger ut en självbiografi med den allomfattande titeln Livet höjs förväntningarna på att hennes historia till slut ska vecklas ut och lägga sig till rätta, orubblig, färdig. Så blir det inte.

Åsa Moberg som ung stjärnskribent på Aftonbladet i slutet av 1960-talet.
Åsa Moberg som ung stjärnskribent på Aftonbladet i slutet av 1960-talet.

Den som har följt Åsa Moberg känner igen hållpunkterna i hennes liv. En morgon i Kungsträdgården 1964 möter hon som sextonåring den dubbelt så gamla dokumentärfilmaren Tor-Ivan Odulf. Hon hoppar av läroverket på Lidingö och flyttar in i hans lilla stuga utan vatten och avlopp i Vitabergsparken. Fram till hans död 1988 har de en kärleksrelation som präglar henne starkt och som hon genom åren sett på med olika ögon.

I romanen Kärleken i Julia Anderssons liv som skrevs 1973–1974 är den äldre sambon Rune (Tor-Ivan Odulf) varm och outtröttligt uppmuntrande, senare i livet talade och skrev hon mer om hans kontrollerande sidor. Men i memoarerna Livet finns framför allt försoning, här är han hennes kloke livsledsagare. De lyckligaste passagerna handlar om deras gemenskap, kvällar med vin och Mahler på grammofonen, tätt ihopträngda i det lilla gästhuset i Gimo med åkrarna och skogen utanför fönstret.

Tonvikten i boken ligger på ungdomsåren, den intellektuella uppväxtmiljön på Lidingö, livet med Tor-Ivan och tiden som ung stjärna på Aftonbladet. Relationen med Harry Schein fladdrar förbi, den verkar ha förlorat i betydelse. Nittio-talsåren med Adam Inczèdy-Gombos domineras av kampen mot hans bipolära sjukdom. 


”Livet” är en splittrad läsupplevelse. Åsa Mobergs tankar svingar sig snabbt mellan trädgrenarna, hon cirklar runt det svåra och flyr gärna in på stickspår fyllda av namn och fakta. Plötsligt är vi på FN:s klimatkonferens 1972 eller i ett resonemang om skogspolitik, för hon kan heller inte låta bli att debattera. 

Det är en överraskande konventionell biografi som innehåller formuleringar som ”jag fick äran att …”. 

”Varför är hon så gammaldags?” klottrar jag irriterat i marginalen. Och sedan: ”Varför förvånar det mig?”

Kanske för att Åsa Moberg alltid har känts modernare än andra. Hon var ung, vass kvinnlig kvällstidningskrönikör före alla andra, lyfte fram Simone de Beauvoir före alla andra och grät i tv före alla andra.

Kring våren 1968 står fortfarande ett nostalgiskt skimmer i boken, även om hon led under pressen och prestationskraven som kom att bli en tidsandans symbol. 

Med häpnadsväckande mod och styrka manövrerade hon sig fram i gubbväldet. Men hon tillhör också generationen som har svårt att få ihop sin protest-identitet med att de blev vuxna under rekordåren. För en frilansande kulturjournalist av senare årgång är det lätt provocerande att läsa om hur hon som tjugoåring en dag promenerar förbi en tom lokal på Skånegatan, får idén att skaffa sig en egen ateljé och köper lokalen. 

(En annan favorit är när Gunilla Thorgren i sin bok Grupp 8 och jag några veckor före studenten kliver in på Operabaren, av en slump stöter ihop med redaktionschefen för Idun/Veckojournalen och blir anställd på stående fot.)

Den unga Åsa Moberg var en i alla hänseenden rättrogen upprorsmakare. Hon var ateist, vägrade att fira födelsedagar, förkastade äktenskapet som idé och hatade sin mamma. 

Det finns någonting sorgligt i alla livsstilskrumbukterna, onödigheten i många av dem, det självpåtagna tvånget att avstå från beroende och sammanhang. 

I Livet omvärderar hon delvis ungdomsupproret, åtminstone den del hon kallar familjekritiken som innebar avskuren kontakt med mamman. Varför relationen blev så trasig kan hon själv inte svara på. Hon skildrar en hård kvinna som var mycket upptagen av status, men skyller samtidigt på tidens krav, ”man skulle hata sin mamma”. Det är svårt att föreställa sig denna självständigt tänkande rebell så lättpåverkad. Något mer låg antagligen bakom, men här håller hon upp tidsandan som en sköld.

FAKTA

MEMOAR

» Livet

Åsa Moberg

Natur & kultur