Överlevnad mot alla odds

Lek med historiska sanningar i uppiggande roman

Romanen utspelar sig i den forna portugisiska kolonin Luanda.
Romanen utspelar sig i den forna portugisiska kolonin Luanda.Foto: Flickr
BOKRECENSIONER

Kan det förflutna förändras? Det förnuftiga svaret är ju att det som har hänt har hänt men att sammanfatta och dra slutsatser är en helt annan femma.

Den angolanske författaren och journalisten José Eduardo Agualusas nionde roman En allmän teori om glömska utmanar och leker med historiens ”sanningar” och de historieuppfattningar som ofta hör samman med till exempel politiska ställningstaganden. Hans collageartade, mytisk-poetiska sätt att berätta om det långa sönderslitande inbördeskriget i hemlandet Angola är samtidigt ett ifrågasättande av all ideologi som var inblandad i kampen om makten i den befriade forna portugisiska kolonin. Där försökte FNLA och UNITA-soldater med stöd av USA, Zaire, och Sydafrika under 28 år bekämpa det segrande marxist-lenistiska MPLA som byggde fängelser, torterade och korrumperades med stöd av Sovjet och kubanska soldater.

Jag, som inte riktigt kan glömma den starkt vänsteridealistiska syn både på revolutioner och nationella befrielserörelser jag omfattade på den tiden som romanen utspelar sig, läser Agualusas tragikomiska skröna med en blandning av misstro, nyfikenhet och beundran för hans lättsamma illusionslöshet, fantasi och elegant hopknutna ödestrådar.

En allmän teori om glömska följer ett antal udda karaktärer i anekdotiska nedslag från självständighetsdagen 1975 fram till freden 2003. Allsköns överlevare och fixare, avhoppade revolutionärer och legosoldater, en säkerhetspolis som blivit privatspanare, hetsiga boskapsherdar från Kuvalstammen som vill leva som de alltid gjort, kriminella gatupojkar, en fransk journalist som samlar försvinnanden…

Men romanens centrum och sammanbindande figur är en skygg och halstarrig portugisisk kvinna, Ludovica, som rest till Angola precis innan revolutionen bryter ut och som övergiven av sin syster och dennas angolanske make murar in sig i deras luxuösa terrasslägenhet högst uppe i ett höghus mitt i Luanda. Däruppe lever hon ensam och obemärkt i 28 år.

Larmet nerifrån staden berör henne inte, varken ”svartingarnas” obegripliga demonstrationer eller kulsprute-knattret. Ludovica odlar grönsaker, hon ser på stjärnorna, fångar duvor och samlar regnvatten, eldar upp parketten och halva biblioteket.

Hon får mig att tänka på Margaret Atwoods hjältinna Toby i sekten Guds trädgårdsmästare som för att rädda sig från undergången levde rent och odlade giftfritt på taken i de kaotiska plepsområdena i den muntert dystopiska Syndaflodens år. Men att rädda sig själv räddar ju inte världen. Jag tror inte det är en slump att Agualusa gjort sin världsfrånvända överlevare vit och intellektuell.

Med åren snyggas huset upp, hissen börjar fungera och den nya eliten flyttar in. Skillnaden mellan rik och fattig, herre och slav återgår till den gamla vanliga orättvisa ordningen, även i den här historien. Som naturligtvis kan läsas som en myt om att människan är ganska förändringsobenägen. Och att marxismen-leninismen som samhällsförändringsteori är värdelös.

Ändå lämnar jag den här magiskt-realistiska historien ganska uppiggad. Det är ju trots allt en historia om mänsklig överlevnad mot alla odds.

FAKTA

Roman

En allmän teori om glömska

José Eduardo Agualusa

Övers. Irene Anderberg

Leopard förlag