Gamla gudar blir som nya

Magnus Ringgren om tolkningarna som får de fornnordiska hjältesångerna att låta samtida

Oden och Völvan från ”Völuspa” (Völvans spådom), en av de viktigaste dikterna i ”Den poetiska Eddan”. Illustration av Lorenz Frølich 1895.
Oden och Völvan från ”Völuspa” (Völvans spådom), en av de viktigaste dikterna i ”Den poetiska Eddan”. Illustration av Lorenz Frølich 1895.
BOKRECENSIONER

RECENSION. För ett par år sen kom en ståtlig översättning i fem band av de isländska sagorna till respektive svenska, norska och danska. Men det nordiska samarbetet klickade tydligen, och den svenska versionen kan bara beställas direkt från Island och inte köpas i svensk bokhandel. Ett påpassligt förlag ger i stället ut en nästan hundraårig version av Hjalmar AlvingBangs pappa – som knappast åldrats med någon iögonenfallande skönhet. Underligt och sorgligt.

Å andra sidan har vi nu fått en komplett nytolkning av Den poetiska Eddan. Nestorn på området Lars Lönnroth har gjort den, och alla som har den gamla pocketen med Björn Collinders pompösa och genomtrista tolkning från 40-talet kan slänga den i soporna (om man nu inte vill behålla den för omslagets skull, det är gjort av Per Åhlin). Lönnroth gör de gamla isländska dikterna fullt samtida, och det är ju precis det uppdraget som en översättare måste ge sig själv.

”Eddan” innehåller det som överlevt av fornnordisk poesi (förutom en mängd verser på våra runstenar och alla insprängda stycken i sagorna). Viktigast bland dikterna är nog Völuspa och Havamal där Völuspa med sin högst igenkännliga spådom om jordens undergång har störst effekt.

Dvärgarna skapades en gång av ”Bringes blod och blåa ben”. I andra änden av världshistorien heter det: ”Och sommaren efter / blir solskenet svart / och vädret vanställt”. Havamal är en samling visdomsord och levnadsregler lagda i Odens mun som närmar sig – man blir lite elak ibland – den bibliska Ordspråksboken i träaktighet. Men tack och lov når den inte riktigt ner dit. Bland gudadikterna i Eddan kan man också nämna de burleska erotiska fantasierna kring åskguden Tor.

Hur påverkningarna ser ut är väl svårt att veta, men det står klart att nordborna på vikingatiden hade en uppsättning gudar och gudahistorier som påminner om grekernas och romarnas Pantheon. Det fanns också spår uppe hos oss av hur kristendomen långsamt ersatte de gamla berättelserna med nya.

De många och långa hjältekvädena om Sigurd Fafnesbane bör intressera inte bara wagnerianer. De bygger på åldriga historier från Norden och Tyskland om drakdödaren Sigurd (hos Wagner Siegfried) och sköldmön Gudrun (Brúnhilde). De är gåtfullare och betydligt mera våldsamma än Wagners Nibelungens ring.

Ur en vers som ibland blir ganska mekanisk höjer sig tillräckligt ofta skrovliga bumlingar av fullt igenkännlig skönhet. Katalogen över alla dvärgarna i Völuspa är ren och skär konkret ljudpoesi. Grymheten och heligheten skiner igenom de tusen år som skiljer oss från originalen.

Lars Lönnroth har ett perfekt öra för texternas klanger, och han trivialiserar dem inte med pukor och basuner. Hans kommentarer är ganska sparsamma; läsaren får sin frihet. Vi får veta vad vi behöver om handskrifterna, om versmåtten, idéerna och den ofta ganska hårdhänta redigeringen som texterna utsattes för när de skrevs ner på 1400-talet. Till alla de språk jag velat lära mig måste jag lägga den klassiska isländskan.

Dikterna är tänkta för muntliga framföranden vid gillen eller kanske vid riter i kulthusen. Ibland växer de ut till rolldikter, de första försöken till dramatiska texter som vi känner i vår del av världen. Om de olika rollerna framfördes av ”skådespelare” är osäkert.

En skicklig bard kunde nog levandegöra dem alla; monodramen är ingen modern uppfinning.

Man blir än en gång påmind om poesins muntliga ursprung i denna Bob Dylans vinter.

FAKTA

POESI

» Den poetiska Eddan

Övers. Lars Lönnroth

Atlantis