Offer för ett övergrepp

Carl-Michael Edenborg läser Édouard Louis – kanske redan en av vår tids viktigaste författare

Édouard Louis (född 1992) tar stryptag på läsaren i nya ­romanen som ­spinner runt ett verkligt övergrepp på författaren.
Foto: Arnaud Delrue
Édouard Louis (född 1992) tar stryptag på läsaren i nya ­romanen som ­spinner runt ett verkligt övergrepp på författaren.
BOKRECENSIONER

När jag läst ut boken som jag ska recensera här var jag skakis. Jag la den åt sidan och sträckläste en lättsmält fantasyroman för att komma till sans igen.

Édouard Louis andra roman, Våldets historia, är nämligen inte alls lättsmält, även om den inte kan kallas direkt svårläst. Om jag trodde på triggervarningar skulle jag tycka att den förtjänade en sådan. 

Texten cirklar kring ett verkligt mordförsök/rån/våldtäkt mot författaren. Den handlar om trauma, smärta, minne, glömska, men framför allt om hur berättelserna om en traumatisk händelse förvandlas och förvandlar.

När jag för ett par år sedan anmälde Louis debutroman, Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule, var jag kritisk mot vad jag tyckte var en alltför ensidigt klasshatande skildring av den miserabla nordfranska arbetarklass författaren vuxit upp med.

Édouard Louis nya roman bär spår av samma problem, men i betydligt mindre skala, och den här gången faller jag handlöst för den intensiva texten. En stor del av berättelsen om den traumatiska natten i Louis lilla lägenhet i Paris kommer ur hans systers mun, på den dialekt han vuxit upp med och genom de prisman av fördomar och förståelser som han föreställer sig att hon har. 

Det är på något sätt fult gjort (särskilt som han lägger in små rättelser och tillägg i parentes i hennes monologer) men samtidigt fruktansvärt skickligt, inte minst av översättaren Marianne Tufvesson som gjort ett lika fantastiskt jobb nu som sist, med att på pricken sätta alla textens stilnivåer.

”Våldets historia” griper läsaren om strupen och drar den med sig skickligare och mer medvetet än sist – men också mer skoningslöst mot författaren själv som hinner prata om sig själv i såväl första, andra som tredje person, via möten med sjukhuspersonal, vänner, släktingar, poliser. 

Att boken avslutas med ett citat från Auschwitz-överlevaren Imre Kertész förvånade mig inte. Flera gånger under läsningen tänkte jag på Primo Levis klassiska Förintelseskildring Är detta en människa? Det kan tyckas överdrivet att jämföra en enskild våldtäkt och mordförsök på en bög (vardagsmat, och inget att tjafsa om enligt alldeles för många) med Förintelsen, men jag finner det här fullt rimligt.

På samma sätt som Levi skildrar Louis hur han de första månaderna efter övergreppet drevs av en tvångsmässig vilja att berätta för folk exakt vad som hände den där natten. Och vad hände? Efter ett intensivt kärleksmöte med en anonym person blir denne som förvandlad och begår ohyggligheter mot Louis. Personen dömdes senare för brottet och försökte få ut ett skadestånd för att han kände sig uthängd, vilket misslyckades.

Louis förmedlar en förståelse för att den anonyme har delvis samma bakgrund som han själv och vill absolut inte att personen ska behöva hamna i den omänskliga fängelsevården – vilket skedde. Att förövaren verkar vara en papperslös nordafrikan gör Louis dock ingen hemlighet av, han skildrar även sin plötsliga, känslomässiga, rasism med dödsföraktande ärlighet – och med medvetenhet om att, som Judith Butler nånstans säger om Primo Levi, varje berättelse om ett trauma förvrider det och kan missbrukas politiskt.

Louis säger att hans tillfrisknande från sin PTSD var grundat ”på möjligheten att förneka verkligheten” – hans minne av traumat, sanningen, förvaltade han bäst genom att glömma det, på sitt eget sätt. Om det är en av litteraturens uppgifter att lära oss att hantera ohyggligheter och omänsklig smärta, sällar sig Édouard redan med denna sin andra roman till vår tids viktigaste författare.

FAKTA

ROMAN

» Våldets historia

Édouard Louis

Övers. Marianne Tufvesson

Wahlström  & Widstrand