Kvitto på löneslaveriets absurditet

Emil Boss om vägen från Sydafrikas vindistrikt till Systembolaget

Emil Boss, poet och anställd på Systembolaget.
Foto: Eva Bergström
Emil Boss, poet och anställd på Systembolaget.
BOKRECENSIONER

Först tror jag att det är en brevbomb. 

Eller, det tror jag inte, men jag har för vana att öppna bulliga och mystiska brev i sidan, genom att försiktigt skära upp dem med kniv. Man vet ju aldrig, liksom.

Någon bomb är det i alla händelser inte i kuvertet från förlaget Lejd, utan en sådan där kvittorulle som ofta tar slut och måste bytas i kassan på Konsum. 

På rullen har poeten Emil Boss tryckt sitt senaste verk Acceleration, som därmed möjligen kan sägas vara världens smalaste och längsta diktsamling. Cool som fan, men turligt nog medföljer dikterna också i uppklippt form, som bok.

Vid sidan av författarskapet jobbar Emil BossSystembolaget, ett arbete han tidigare gripit sig an i diktsamlingen Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi från 2011 (Albert Bonniers förlag), rymmande såväl grottekvarnsdiktning à la Johan Jönson som klipp och klistra ur lönespecifikationer och liknande. 

I Acceleration framstår Boss som än mer formmässigt radikal, här finns både bildserier och längre textpartier som enbart tycks bestå av montage ur samtida managementlitteratur. Så här kan det låta: 

”Förekomsten av onödiga arbetsmoment, onödiga rörelser, fel och väntetider ska elimineras och arbetskraften ska vara sysselsatt med direkt värdeskapande arbete så mycket som möjligt, helst 60 sekunder på varje minut. På det sättet uppstår inga tidsbuffertar.”

Det är en skräckprosa värdig Pär Thörns antihjälte i den fenomenala romanen Tidsstudiemannen från 2009 (Modernista), men som också får en egenföretagande frilansare som undertecknad att besvärat skruva på sig. Hur många koppar kaffe har jag tryckt i mig i dag egentligen?

Nog lyckas Boss på detta vis synliggöra löneslaveriets omänsklighet och absurditet, men frågan är om metoden, att stycka upp, fördela och förfrämliga sakprosa, känns så där särdeles experimentell och frisk längre, eller om den ens gjort det sedan konkretismens summer of love i det tidiga sextiotalet.

Kvittorullen, och diktsamlingen, ”Acceleration”.
Kvittorullen, och diktsamlingen, ”Acceleration”.

Betydligt mer förtjust är jag i bokens senare del där texten, ännu lika saklig och torr, ändå skjuter fart. Ett jag, Systembolagstjänstemannen, träder in i dikten, liksom en resa till ett vindistrikt i Sydafrika där arbetsförhållandena är olidliga. 

Just om detta ämne, aktuellt så sent som i fjol när vingården Robertson Winery var i hetluften, har ingen inhemsk poet skrivit förut, och det tycks göra Boss till något av en kalv på grönbete. Texten blir lätt, fri, drabbande:

”Sunset Beach, Kapstaden. Professor Stephen Greenberg berättar att standardlönen för lantarbetarna i vinindustrin räcker till kostnaden för sextioen procent av en näringsriktig kost. En svensk riksdagsledamot i publiken frågar en av arbetarna i panelen: Hur överlever ni då, om lönerna är så låga? Arbetaren svarar: Det gör vi ju inte. Vi dör unga.”

Att låta trycka sådant på en kvittorulle är ett snilledrag, och jag lovar att fortsättningsvis vara mer omsorgsfull när jag väljer vin på Systemet.

FAKTA

Poesi

Acceleration

Emil Boss

Lejd